Förra året, alltså 2008, var det 40 år sedan Sirius för förtsa gången tog steget upp i Allsvenskan i fotboll.
Förra året, alltså fortfarande 2008, efterlyste Stadsteatern uppsalabornas musikminnen.
Personliga musikminnen som under 2009 kommer att sammanfogas till en pjäs med namnet; Soundtrack of our lives. En jättekul ide´! Mitt tidigaste musikminne hänger starkt samman med fotbollsmatchen mot Landskrona BOIS på Studenternas i oktober 1968. Av naturliga skäl tyckte många som läser supporterbloggen "Västra Sidan" om den här berättelsen, tyvärr var inte Stadsteater-juryn lika imponerad.
Ingenting går upp mot gamla Skåne - Siw Malmkvist (1968)
Det är studentrevoltens år, 1968.
Kårhusockupationer och slagsmål mellan skäggiga studenter och poliser med sablar.
Men allt det där är ointressant.
För mig är det bara en sak som gäller; IK Sirius och kvalet.
Till Allsvenskan.
Högsta serien.
Fotbollens finrum.
Om allt går vägen hamnar vi i där nästa säsong.
Sirius, som nyss harvade i division 3 Östra Svealand. Innan man värvade halva Djurgården och lite till. Men det där med finanser och spelarköp är jag inte medveten om, eller ens intresserad av. Jag är bara nio år och Siriusfanatiker. Jag lever, andas och är Sirius.
Jag - som går till skolan i mina Adidas Brasil, nedhasade fotbollstrumpor och sover i en hemmasydd Siriuströja – är inte medveten om det faktum att vi i Uppsala har vår egen Percy Nilsson. En man som är beredd att offra hela sin förmögenhet för att få se allsvensk fotboll på Studenternas. Jag är också lyckligt ovetande om att resten av riket ser ner på oss och hoppas att det ska gå åt helvete för främlingslegionen. (Politisk korrekthet – som vedertaget begrepp- fanns förmodligen inte vid den här tiden, men det gjorde inte Sirius värvningshysteri mindre ifrågasatt och avskydd av resten av fotbollssverige, så man kan nog lugnt påstå att Sirius inte var speciellt PK.)
Sirius, i de snövita dräkterna med kornblåa siffror och det extremt vackra klubbmärket. Den gula stjärnan, mitt över hjärtat ( synd bara att klubbmärket är så förtvivlat svårt att rita av. I alla fall så att det blir snyggt. Mitt eget exemplar är inte vidare lyckat, men mamma har i alla fall sytt fast det på pyjamasen). Dräkterna är så snygga, som Leeds United. Blåsvart är också snyggt, men det är reservstället och kanske är det så att de randiga blåsvarta tröjorna blir lite för mycket. För mycket med tanke på att Sirius i blå-svart, som redan har öknamnet ”Djurgården B”, då spelar i tröjor som påminner om det ”riktiga” Djurgården. Kan det vara förklaringen till den helvita dressen?
Hur som helst.
Det är helvitt som gäller, kvalets år 1968.
Sirius, där pappa sitter med i valberedningen och det spelar en viss roll eftersom det ger mig den stora förmånen att gratis se alla hemmamatcher. Jag glider in på Förköp/Frikort med mitt inplastade VIP-kort ( som iofs är utställt på farsan, men gubben i vändkorset är snäll och bryr sig inte) och väntar sen på mina kompisar som köper biljett i Student/ungdom/pensionärs luckan och där är det alltid är lång kö. Förväntningarna är enorma, vi har fullkomligt massakrerat allt motstånd i division 2 Svealand ( trots att vi mött ex-allsvenska Hammarby med Rolf ”Kocken” Andersson och Tom Thuresson, klassiska Degerfors och Brage) och nu är det dags för första kvalmatchen.
Sirius och Landskrona räknas som favoriter, Jönköping och Sandviken lär inte ha någon chans. Det säger alla experter, det säger man på TV och tänka att nästa år kanske vi får se Sirius på Sportspegeln! Hur overkligt är det?
Snabbguide till Sirius -68:
Rolf Marinus från Helsingborg är målvakt och praktikant på samma kontor som farsan. ”Mycket lovande”, står det i Brunnhagens Fotboll från samma år. ”Har utvecklingsmöjligheter.” Roffe är min idol, eftersom han jobbar med farsan och en gång – helt oannonserat - dök upp på mitt födelsedagskalas. Jag fick en fotbollströja och alla kompisar stod i tyst givakt i hallen. Det blev en snackis i fjorton dag på skolan: ”Roffe Marinius var på Freddans kalas!” Helt otroligt!
I backlinjen finns eleganten Håkan Magnusson. Publikfavorit som i nästan varje match kör sin specialare där han från sin högerkant (i defensivt läge) låtsas fegspela hem till Roffe varvid den attackerande anfallaren instinktivt sneddar inåt banan för att skära av passningsvägen.
Men det är då den kommer.
Finten.
Vi på läktaren vet. Alla vet utom den korkade motståndarforwarden som inte fattar någonting. Håkan stegar över bollen och klackar den istället bakåt snurrar runt - på en femöring, (förstås) och vänder spelet.
Blixtsnabbt.
Anfallaren står som ett fån och börjar så sakteliga jogga hemåt.
Med gam-nacke. Förnedrad.
Vi jublar. Alla på läktaren vet att klack-finten kommer, för eller senare. Håkan är kung.
Lång, släntrig och med en teknik värdig en position långt upp i fältet. För så är det i min värld.
Backar är kass. Centern är bäst.
På fotboll, alltså.
Man placeras efter sin skicklighet och tjockast står. Fast Roffe är inte tjock, så det måste bero på något annat att han måste stå i mål. Jag fattar inte det där riktigt…
Morgan Hedlund är center. Skjuter stenhårt.
– Skjut, Morgan , skriker publiken så fort han får bollen.
Morgan är stor och tunnhårig, ser ut som en gubbe. Det gör inte Peppe Ahlund. Han är avbytare, trollgubbe och en sån som man hoppas på då vi ligger under och det bara är en kvart kvar och han kommer in istället för Uffe eller någon annan i kedjan. Han är bra, men snubblar mycket. Trollar bort sig själv, liksom...
Tommy Stenborg på mittfältet tillhör också det unga gänget.. men sen är det idel gamlingar. Tjalle och Furan är äldst. Spelar längst bak och går under namnet ” Tjallevallen”.
Rutinerade gubbar som spelat i landslaget och i Djurgården. Leffe är annorlunda. Leffe är fotbollspelaren personifierad. Den bäste vi någonsin haft. Vår egen Roy Race, en tänkande August, en klok gubbe, ett spelgeni, klok pudel, en strateg, vad ni vill.
Leif ”Chappe”Eriksson som till och med går på universitetet! Farsan tycker att Leffe är en bra förebild för oss grabbar (och kanske särskilt för mig)
– Lär av Leffe. Titta så bra han är och han har ändå tid att gå i skolan och utbilda sig.Bra i fotboll och så smart!
Länken mellan Uppsala Östra och skånkarna. Fast det var det ingen som fattade då. I varje fall inte jag...
I ytterkanterna av detta magiska lag finns också en äkta italienare. En mörk, lockig kille med håriga ben som var en jävel på att jongla med bollen. Det kunde man se vid uppvärmningarna. En teknisk fan. Att han var en riktig italienare ingav givetvis vissa förhoppningar. Han måste ju bara vara bra! Men vår italienare kom aldrig någonstans i matchspel. Inte ens mot riktiga sopgäng som Åshammar.
– Ytisen är me bara för att han är ihop med Åmål Perssons dotter, muttrade kepsgubbarna på läktaren.
– Annars skulle han fan inte platsa, säger samma gubbar i kör. Varje gång han ska in är det samma gnäll.
Vänsteryttern heter Hasse Alftberg, en allsvensk bandyspelare som ränner som en liten iller på kanten.
I kedjan finns också Uffe Wahlkvist.Värvad från Bajen. En helt OK spelare. Men ingen av de tuffare.
Han var habil, lite anonym och aldrig den man ville vara när vi delade upp hemma på går´n.
Hasse Nilsson, mittfältare och lagkapten som spelat både i Djurgården och i landslaget får jag inte glömma. Flintis och säkert 30 år gammal, men djävligt bra ändå. I förvaret spelade också Perra Hansson, född och uppvuxen i stan och något vid denna tid så ovanligt som en egen produkt. Han sprang dock för konstigt för att jag skulle riktigt skulle gilla honom. Han hade en märklig löpstil, lite bakåtlutad, ungefär som Michael Johnson.
Detta var Sirius, mitt allt, och vi skulle kvala till Allsvenskan.
Vid en här tiden var min musiksmak ganska begränsad och inte särskilt definierad. Jag gillade Sven Ingvars, The Beatles och en del svenska popgrupper som jag visserligen inte visste namnet på, men som jag sett på bild i Bildjournalen, och hört på flexiskivor hos någon kompis. Pop spelades aldrig på radion och i vår familj fanns ingen grammofon. Men Svensktoppen fanns förstås och där gällde det att se till att Sven Ingvars låg före töntarna Sten & Stanley. Det var lite som fotbollstabellen faktiskt. På radion vevades det mest riktigt gammal musik som Ivan Renliden, Bröderna Jularbo och Sigge Fürsth. Vi hade en röd Luxor transistor som ständigt stod på i köket, men det var ingenting jag brydde mig om, det spelades som sagt aldrig någonting som kunde intressera en nioåring som älskade fotboll, Buster och Brunnhagens Idrottsböcker.
Bryr sig, liksom…
Men det var innan Siw Malmqvist och hennes ”Ingenting går upp mot gamla Skåne”
”Ingenting går upp mot gamla Skåne,
i Landskrona där är det toppen , tycker jag."
Minns inte när eller var jag hörde den första gången, men ju närmare matchen vi kom desto oftare pumpades denna vedervärdiga hymn ut i etern.
Toppen..i Landskrona ? Tycker jag… Landskrona???
Varje gång låten spelades skrek jag inombords:
I Landskrona där är det BOTTEN tycker jag !
Om jag inte kunde stänga av förstås. Det var det bästa.
Hemma i köket vred jag direkt av transistorn när låten kom på.
Helt sonika.
De onda andarna - som enligt mig levde i den där vedervärdiga landskronalåten- skulle fan inte få fäste. Inte om jag fick bestämma.
För alla måste hjälpa till.
Dra sitt strå till stacken.
Egentligen borde låten förbjudas, åtminstone till efter kvalet. Det var ju inte riktigt fair-play med en sådan text i ett så betydelsefullt läge. Att de inte begrep det på radion? Det var allvarligt. Det var faktiskt fusk!
En skånsk konspiration?
fortsättning följer....
