Resandefolket- Bo Hazell

Journalisten och radiomannen Bo Hazell har skrivit den första och hittills enda breda skildringen av den minoritetsgrupp som för i tiden gick under den nedsättande benämningen "tattare".
Förr i tiden, förresten. Igår under den svenska Idrottsgalan hade Magnus Uggla den sällsynt dåliga smaken att beskriva Norge som "vårt Tattarland i väst. Sångtexten är visserligen gammal, den skrev under en annan tid, och visst kan jag förlåta Moltas Eriksson och Helmer Bryd för det klavertrampet.
Men 2010..Nä, det stinker faktiskt. Dåligt SVT,dåligt!
Faktum är att Norge - till skillnad mot Sverige- har gjort upp med sitt förflutna vad gäller diskrimineringen av de sk.tattarna.
( Jag slutar nu att skriva det ordet, folkgruppen heter resande). I Norge har statsmakten bett de resande om ursäkt för de övergrepp ( i form av tvångssterilisering, omhändertagande av barn etc ) som förekom fram till 1950-60 talet. Vi svenskar har ännu inte gjort motsvarande. Bo Hazells bok ger oss en inblick i vad det innebar att vara resande och hur denna grupp lyckats överleva fram till våra dagar. Man räknar med att 15-25 000 människor i Sverige är av resandeursprung. Ingen vet egentligen varifrån de resande härstammar och vi får i boken höra flertalet teorier. Bland annat tror vissa att de resande härstammar från soldater som följde de svenska trupperna hem efter krigen i Europa. Resandefolket är en välskriven, faktaspäckad och mycket intressant berättelse om landet vi lever i. Jag är ganska säker på att det stora flertalet inte känner till att vi i det här landet också har bedrivit något som närmast kan liknas vid etnisk rensning.

Carin Gerhardsen- Mamma,pappa,barn

Jag har inte läst den första delen i Gerhardsens "Hammarbyserie".
Kanske är det bäst att nämna det .
Kanske är det också därför som jag inte känner de personer hon skriver om särskilt väl. De är bara namn; Sjöberg, Westman, Sallén etc. Efter att ha läst Kjell Eriksson ( som f.ö också ligger på Ordfront Förlag) är jag väl bortskämd, men om jag ska gnälla på någonting så är det just avsaknaden av djup i personskildringarna. De förblir anonyma boken igenom, kanske hade jag haft mera "kött på benen" om jag läst "Pepparkakshuset" innan.

Det finns dock ett undantag. I ett sidospår berättas om ung kvinna med funktionshinder. Kvinnan är dotter till en av Hammarbypoliserna. Här anar vi (som läsare) inledningsvis att något inte står rätt till. Efter hand börjar en otäck historia nystas upp och jag utgår ifrån att vi i nästkommande roman kommer att få följa utvecklingen.
Utan att avslöja för mycket kan jag berätta att det rör en aktuell problematik kring funktionshinder ( aktuell därför att vi tyvärr alldeles nyligen läst om det i pressen)

Jag får också en känsla av att Carin Gerhardsen är insatt i funktionshinder som autism/utvecklingstörning....utan att veta någonting om hennes bakgrund så får jag för mig att det här ämnet är viktigt för henne.

"Kött på benen" är förresten en metafor som mycket väl skulle platsa i den här texten. Detta ska absolut inte tolkas som negativ kritik. Texten i Mamma,Pappa,Barn är rak, effektiv och okomplicerad. Lättläst, utan att kännas som en "Läckbergs klartext".
Historien är bokens styrka. Sällan har jag jag läst en svensk deckare som haft sådant driv. Texten innehåller mycket dialog och det går verkligen undan, man har svårt att värja sig, det är svårt- för att inte säga omöjligt- att avsluta eftersom nästa kapitel också inleds med någonting som man måste få veta mer om.

Gerhardsen har verkligen det som Eriksson (om jag nu ska fortsätta jämföra) saknar, nämligen en välkonstruerad deckarhistoria som går från A-Ö utan att man tappar bort en endaste bokstav på vägen.
Ämnet är hemskt, man blir upprörd över den grymma och cyniska värld Gerhardsen målar upp.
En ovanligt bra intrig-deckare! En svensk - måttfull - Harlan Coben

Kjell Eriksson- Svarta lögner, rött blod

Tyvärr råkade jag hoppa i kronologin när det gäller Kjell Erikssons nionde (i en serie om tio) Ann Lindell- deckare.
Läste den en vecka efter avslutande "Öppen grav". Det var ett misstag, jag vet inte varför det blev så, jag har alltid haft full koll på Erikssons utgivningar . Nåväl, det är ingen katastrof, böckerna står sig bra som fristående historier. Den här gången har Kjell Eriksson placerat sin huvudhistoria bland Uppsalas hemlösa dock utan att ha några djupare ambitioner att bena i problematiken, vilket känns lite fattigt. För en uppsalabo är det alltid roligt att läsa Eriksson, och kanske är detta - tillsammans med Prinsessan av Burundi - den historia där jag känner igen min stad allra bäst. I det digra persongalleriet dyker det dessutom upp en och annan verklig uppsalaprofil, vissa t o m under eget namn. Parallellt med mordgåtan utspelar sig ett relationsdrama som jag misstänker är det avsnitt som författaren koncentrerat sig mest på. För så är det nästan alltid när det gäller Eriksson. Det finns alltid en annan "viktigare" berättelse att berätta än själva brottet. Ibland kan det blir irriterande. Jag tycker ofta att Kjell Eriksson är mindre noggrann med själva mordintrigen. Brotten ter sig (ibland) orimliga, våldet som brukas står ej (ibland) i relation till brottet etc, etc ...ofta lämnas många lösa trådar som aldrig får någon förklaring. Personligen skiter jag i sådant, men är man en deckar-konnässör av den traditionella sorten förstår jag att man stör sig på dylikt "slarv". Men den här gången tycker åtminstone jag att det mesta faller på plats... och så är det ju det här med Uppsala.
Kanske är det ointressant för människor som inte känner staden, men min favoritpassage är när en av bokens huvudpersoner ( en åldrande missbrukare) i sakta mak glider fram genom Uppsala i en roddbåt. Från Fyrisån ser han staden och han minns fabriken där farsan jobbade, kolonistugan där han lekte barn, trappan där han brukade sitta och öla osv. osv. För mig räcker det långt.
Svarta lögner hamnar, tillsammans med Prinsessan från Burundi, i min absoluta Eriksson-topp.

John Locke

Julhelgens sena kvällar har familjen tillbringat tillsammans framför "Lost". Perfekt familjeunderhållning; Spännande, fantasieggande och lite lagom otäckt. "Lost" är också väldigt snällt ( inga fula ord, ingen sex) helt okontroversiellt och okomplicerat. Skådisarna är alla okända för mig, men jag satt länge och funderade över John Locke...var hade jag sett honom tidigare? Locke är en av seriens intressantaste karaktärer som jag antar kommer att få överleva ("Lost" handlar om ett sällskap som överlever en flygplanskrasch, men tvingas leva på en öde ö fylld av lurande faror) ganska så länge.
Men åter till skådisen, vem är John Locke ? Jo, samma kille som spelade den oerhört otäcka farsan i skräckisarna "Stepfather " från mitten av åttiotalet.

The Wire : Truth to be told

Aftonbladets Markus Larsson tipsar om "Truth to be told" , historien om HBO´s suveräna TV -serie, The Wire .
The Wire är, tillsammans med Sopranos och Six Feet Under, 00-talets bästa TV serie. Samtliga är HBO producerade och samtliga har av någon underlig anledning aldrig slagit ordentligt i Sverige. Nåja, Sopranos har ju efter det att den visats i repris och pluggats via Aftonbladet nått en större publik även här. Men visst är det lite märkligt att så många ( 73 % i Aftonbladets nätomröstning) aldrig hört talas om The Wire ?
Serier som Lost och 24 verkar av någon anledning tilltala svenskarna mer.

Alex Schulman

Aftonbladets bäste krönikör, Alex Schulman, skriver klarsynt och vackert idag om Björn Ranelid. Applåd!