Elmore Leonard-The Hot Kid (English)

är bra... annorlunda, men riktigt bra. Oklahoma på trettiotalet lät verkligen inte lockande. Men där hade jag fel. The Hot Kid speglar en tid då desperados och lagens väktare tävlade om de stora rubrikerna. Den gamla "Vilda Västern"-romantiken lever i allra högsta grad. Dillinger, Baby Face Nelson, Bonnie & Clyde sätter skräck i det amerikanska samhället men betraktas samtidigt - genom tidningarnas försorg - som någon slags celebreties. Det finns ett värde i att vara en eftersökt desperado och det finns ett ännu större värde i att vara polisen som knäpper dem. Romanens huvudfigur tillhör den senare kategorin. Som vanligt ligger bokens största behållning i Leonards fantastiska dialoger, men även karaktärerna och tidsandan är beskriven med stor skärpa. Elomore Leonard må vara en gammal man, men han - jag - håller - honom -fortfarande som kung. På hemsidan så kan man hitta Leonards 10 gyllene skrivarregler som han han avslutar med att säga "If it sounds like writing, I re-write it.
7 / 10

Sommarläsning

åter från semestern. Det har mest blivit svenska deckare i sommar, några bra , några mindre bra. Tyckte om Lars Bill "Skärgårdsdoktorn" Lundholms bägge stockholmsdeckare. Såg att Lundholm fick riktigt dålig kritik för sin senaste (Kungsholmen) i Nyhetsmorgon. Har inte läst just den, men jag fick en känsla av att Lundholm lite oförtjänt fick klä skott för alla dåliga deckare som översvämmmar den svenska marknaden. Recensenten retade sig på att han lastade på med schabloner och människor, men inte nåde fram till personernas kärna. Jag kan hålla med om att det finns mycket som man känner igen i Lundholms upplägg, ffa har det hämtats mycket "inspiration" från Beck och Van Vetereen. Plöjde även den omtalade och prisbelönta "Odjuret" som jag tyckte började väldigt rappt och lovande. Kändes länge som "The Real Thing" och jag började förstå varför Piratförtlaget - som ju inte är kända för att ge ut debutanter - satsat på författarparet Hellström/Roslund. Bra story, kort och snabbt språk, initierat (ffa fängelsmiljön och kåkfarar snacket känns levande) bra karaktärer, inte minst den Siw Malmkvist-diggande snuten, men sen när författarna ska börja förklara mekanismerna bakom "vanligt folks" inställning till brott och straff blev det med ens för mycket "Studio S". Det blir lite väl fyrkantigt och predikande. Boken byter nästan skepnad till att nebart vara ett debattinlägg. Trist...Läste också - efter ett långt uppehåll - en av Åke Edwardssons senaste och mindes med ens varför jag slutade bry mig om kommisarie Winter.Trist..Karin Wahlberg, doktor som skriver deckare i sjukhusmiljö , har jag också hunnit med. Trist. ..kändes som att läsa Maria Lang. Inget ont om Lang, men det var några år sedan. En trevlig bekantskap gjorde jag under Italienresan då jag passade på att kolla in Donna Leon (som jag av någon anledning inte läst tidigre). Det lär bli fler Brunetti deckare framöver.

Blue Neon Nights

är titeln på en promotion DVD som följde med Michael Connellys "The Narrows". Undertiteln lyder; Michael Connellys Los Angeles, och det är precis vad det handlar om. En slags kärleksförklaring till denna märkliga stad. Connelly är inte uppvuxen i LA, han flyttade dit för att jobba som kriminalreporter. Att han verkligen älskar LA går inte ta miste på, det blir nästan tjatigt att lyssna på hans förklaringar till varför stan är så speciell. Under sin tid som reporter skissade han länge på sin Boschfigur och använde sig då av verkliga kriminalfall och verkliga personer.Varför han döpte sin hjälte efter den mordbide konstnären får också sin förklaring. Jag gillar Bosch och Connelly , men måste tillstå att filmen knappast kan glädja andra än de redan frälsta.