Quantum of Solace - den nya Bondfilmen.

har tidigare skrivit hur less jag är på Bond-konceptet och jag har faktiskt inga minnesbilder av att jag sett de senare filmerna , de med Pierce Brosnan och Timothy Dalton. Men det har jag säkert. Nya Bondfilmer är numera en institution som regeringens eko-propp,Beaujolais Nouveau och årets första kräftor och bevakas därefter. Bond 2008 har premiär idag, men Verner tillhör en exklusiv skara ( nåja) uppsalabor som fick bevista en förhandstitt redan igår kväll.

Var den bra,då?
Nej, inte speciellt.

Bondfiguren har förändrats , och det är positivt. Daniel Craig är en jättebra Bond ,tycker jag. Han är ingen komiker och i en jämförelse med Roger Moores "The whitty-Bond" känns Craig riktigt stiff. Humor är alltså inte ett vapen hos den nya Bond. Snarare torr ironi, men den används ytterst sparsamt. Craig är däremot tuff som Sean Connery , till och med tuffare och påminner mer om en Jason Bourne figur än en traditionell Bond.

Brudarna då. Jodå, de finns där. Förstås. Även i de ursnygga förtexterna ( något som följder traditionen från 60-talet, vilket jag uppskattar!) Enda skillnaden från förr är att han inte hinner ligga med alla. Bara en den här gången, och när han gör det får han kritik för det. dessutom går det riktigt illa för Bondbruden den här gången, tänkt "Goldfinger"...Judy Hensch är förstås bra som M och hon är den enda sido-karatären som finns kvar ( förutom amerikanen Felix Leiter) och aldrig har Bond och M varit tightare än nu.

Prylarna då ?
Jo, det finns en del läckra prylar men Bond gör ingen grej av dem och de presenteras inte närmre. Sony Ericsons telefon syns dock ordentligt.

Det riktigt jobbiga med Bondfilmen är actionscenerna. Och det är ju en del action i Bond. Förmodligen är jag för gammal för actionfilm,men jag tycker det är roligare om man ser vem som gör vad. Det hysteriska tempot gör att all handling går förlorad. Okej, jag begriper att de slåss men det är aldrig någon dramatik eftersom man ( jag) inte begriper händelseförloppet.

Kommer på mig själv med att sitta och vänta ut alla actionscener, och tänka ; Äntligen lite lugn, när fighterna är över. I Casiono Royale fanns det en helt fantastisk actionscen ( en jakt på en byggarbetsplats) och jag hade hoppats på något liknande här, men icke. Den action som förekommer är filmad i extremt korta sekvenser, dessutom skakiga. Allt för autencitet, kan man tänka. Men det slår bakut. Det blir aldrig spännande, den hisnande känslan i maggropen finns aldrig där.

Plus dock för snygga miljöer. Bond slåss i ett vackra historiska Siena i Italien och i skabbiga La Paz (Bolivia) och plus även till den Roman Polanski-liknade skurken ( vad han nu heter) Hr ni tänkt på att trots att storboven i Bondfilmerna oftast är en liten listig, feg typ som inte ser ut att kunna slåss alls, så tvingas Bond fightas ijätelänge för att betvinga honom. Karatetränade muskelberg till livvakter knäcker han dock på ett par sekunder...märkligt. Det är sma sak här Roman Polanski killen och Bond är nära att ta kål på varandra, men i slutändan vinner förstås Bond. Fast det var tufft som tusan för Bond att spö den lille tunne bleke miljöboven ( jo, det finns ett miljöbudskap)

Men Daniel Craig får ändå en stor applåden för den här rullen. Han är bra och - tillsammans med M - är den som räddar Bondfilmen En film du inte behöver se.

Dj -debuten (nåja) är nära..

En hemlig dröm. Att Deejaya. Har visserligen testat - i offentliga sammanhang- en gång, men misslyckades då kapitalt.
-Spela Elvis, skrek publiken och jag hade mycklet lite av den varan i skivbacken...Spela en vals, skrek en annan. Tillslut spelade vi Manic Depression (som går i valstakt..om man anstränger sig) med Jimi Hendrix. Ridå. Turligt nog var vi två som spelade, och delade på kritiken efteråt. Aldrig mer, sa jag då.

Nu är det annorlunda. Publiken (gästerna) är känd och den är homogen i sin smak, vilket är tacksamt.
Tillställningen är en fest ( utan sittning) för två 50-åringar. Tänkte lägga upp det enligt följande match-schema:

Period 1: blandad feelgood förvärmar musik.
Inte nödvändigtvis dansbara låtar, mera udda tracks som: Deep Purples "Strange Kind of Woman" , Neil Diamond, udda Queen låtar som Your My Best friend", CCS och en del modernt.
"Oj, den här låten" - är kommentarer man hoppas på.

Period 2: Om det blir dansläge, vilket jag förmodar och hoppas.
Souldominans: Midnight Train To Georgia. Amy W, Motown & Northern Soul blandas med glada svenskar som "Ge Bullen ett ben" med Dag Vag.

Period 3:Slutspurt:
Tunga saker från förr.Luftgitarrläge. Pugh,Clash och Ebba Grön.Nostalgi.
Sista låt: Ryska nationalsången

Övertid: Hoppas slippa, men är jag kvar bland de sista tappra (ska komma ihåg att skriva in sista-låt-tid i kontraktet)
när skurhinken och plastpåsar för tomglas och burkar dyker upp, så spelar jag :
Sweetheart like you- Bob Dylan
Parisianne Walkways- Thin Lizzy

Levi Stubbs R.I.P

Sångaren och frontmannen i suveräna Motowngruppen The Four Tops är död. Hans minne lever dock för alltid i Billy Braggs underbara historia "Levi Stubbs Tears" ..om kvinnan som misshandlas av maken , skaffar sig en fyrhjulsstuga (Mobile Home) och tröstar sig med gamla Four Topps kassetter.

When the world falls apart some things stay in place
Levi stubbs tears run down his face..


And her husband was one of those blokes
The sort that only laughs at his own jokes
The sort that war takes away
And when there wasnt a war he left her anyway

Poesi !

Bildning, sa Horrace

tappade bort mitt sprillans nya ex av Lennart Perssons "Sånger om sex, gudoch ond bråd död". Fick köpa ny. Direkt. För jag har längtat efter mer sedan "Sånger om kärlek" (modernista) kom för ett par år sedan.

För den som inte känner till det kan jag berätta att Lennart Persson är musikjournalist, grundare av legendariska fanzinet Feber, allvetare vad gäller populärmusik och- säkert - inspiratör till utmärkta skribenter som Strage, Lokko och Gradvall.

Det krävs ju bildning för att förstå kultur, sägs det. Åsa Lindeborg - kulturchef på Aftonbladet- säger att det är svårt att skriva om populärkultur. Det krävs bildning och analys. Eftersom det är Åsa (Aftonbladet) som säger det kan jag inte låta bli att jämföra Lennart Perssons texter med en artikeln om countrymusik i dagens AB.
Jag förstår inte. Tycker skribenten om country eller gör han det inte... Ryan Adams..eller kunde han inte låta bli rubriken ? Måste man uttrycka sig så förbannat krystat bara för att man skriver på kultursidan? Undrar om jag saknar bildning? Men jag förstår Lennart. Det är aldrig någon tvekan där. Å andra sidan skriver Lennart Persson om musik som om det gällde livet. Precis som i sångerna. Kanske är det oanalytiskt. Eller så är jag bara schåpig och irriterad på finkulturen.
Vad glad jag är över att Åsa skrev sin egen- Mig Äger Ingen - (..som får fem plus varje dag!) som en författare och inte som en kulturchef.

Lehane petar ner Barbarotti

Hade tänkt börja bläddra i Herr Roos ( Håkan Nesser) i kväll, men nu har jag precis varit på UEB ( som är världens bästa bokhandel..i alla fall i Uppsala) och hämtat Dennis Lehanes omtalade A Given Day.
Den riktigt bränns. Jag sitter med den nu och tittar på det fina omslaget, innersidorna ( som består av gamla kartblad över Boston) baksidestexten, som riktigt svämmar över av namn och händelser i och omkring Boston anno 1910-20 tal.
Jag gillade Mystic River (väldigt mycket) och Shutter Island (ganska mycket) , men är fortfarande tveksam till hans tidigare material (ganska ordinära) Men A Given Day känns redan nu som ett mästerverk.