Människa utan hund- Håkan Nesser

En ny Nesser. Bokstavligen ? Jo, faktiskt. Bakom den kryptiska titeln , Människa utan hund, hittar i alla fall jag en ny Håkan Nesser. En rappare, mer direkt och tuffare författare. Har finns en ny friskt ton som jag inte hör tidigare. I alla fall jämfört med Van Veteeren sviten och de nostalgiska 60-tals berättelserna om Kim Novak, Piccadilly och ungdomens Kumla . Jag gillade Van V, ingen större favorit men han var- som man säger- helt OK. Och lite till. Kim Novak & CO har jag däremot aldrig förstått storheten med. Tyckte de var mer än lovligt inställsamma. Men jag vet redan nu att Gunnar Barbarotti kommer att bli en favorit. Gunnar Barbarotti, ett bra namn också! Har inte Mankell också en snut med ett namn som klingar svensk-italienskt ? Och Hamiltons vapendragare i Vendetta, heter inte han Luigi Persson eller var det Guiseppe Larsson ? Hursomhelst. Människa utan hund är en mycket välskriven historia. Persongalleriet är strålande, speciellt lärarparet Hermansson sitter kvar i minnet. Det sägs många klokheter i den här boken och jag kom på mig själv med att för en gångs skull verkligen försöka memorera vissa citat. Sådana där som är bra att ha när man sitter och pilsnerfilosoferar för sig själv.

Sångtexter del 2

Ledin är i farten igen. Ni har säkert hört den. Gi -la-la-la läget. Säger inget mer. Kom bara att tänka på Jakob Hellmans "Hon har ett sätt" från debut LP´n Stora Havet ..." hon har ett sätt att säga "hmm" jag inte trodde fanns" ...och .." fråga efter hennes namn vet jag inte om jag ska. Är lite rädd att hon ska heta något som inte låter bra". Vacker. Begåvat och t o m på rim.
Jämför texterna och begrunda det faktum att Ledin idag är en våra högst betalda artister med eget skivbolag (iofs hans frus) medans Jacob Hellman förmodligen fortfarande jobbar kvar på långvården. Ni kanske tycker jag är taskig mot Sandvikens finest. Och det är jag. Han är en usel artist. Ledin ligger dessutom ohyggligt illa till hos mig efter hans sponsring av DIF Hockey. Ledin köpte reklamplats för sitt förra album hos Djurgården (på Tellans målvaktensmask !) Ingen fel i det kanske , men är man hedersmedlem i Brynäs IF´s supporterklubb så gör man inte så. Att skylla tilltaget på bolaget (dvs, hustru Stickans-Marie Ledin-Andersson) är bara löjligt. Definitivt visade han "true colours" där. Pengarnas. Borde därför genast ha blivit degraderad eller utesluten, om det vore någon stil på klubbens styrelse. Men dom gjorde väl som alla andra, köpte plattan på macken.

Fotboll

Inför Fotbolls VM så måste man givetvis läsa ett par - helst bra - böcker om denna älskade sport. Så resonerar i alla fall förlaget "Ordupplaget" och ger därför ut ett pocket-paket på tre titlar lagom till avspark. Som jag sagt tidigare så är Mats Hårds (aka Olle Svalander) bloggroman, "Konsten att fölora", mycket bra läsning. Nog sagt. Jag konstaterar bara att den är ohotad tabelletta i paketet. Läs vidare separat inlägg. (Arkivet:Oktober)
De övriga är inte så pjåkiga de heller. Debutanten (?) Mats Samuelsson (Hjältarna) har skrivit en intressant och mycket läsvärd berättelse - eller, tidsdokument- om bruksorten Åtvidaberg. Varför Åtvidaberg ? För de som inte minns, eller är för unga för att veta, så kan jag kort nämnna att den till synes obetydliga orten i Östergötland en gång på sjuttiotalet tillhörde Europatoppen i både fotboll och företagande. ÅFF och företaget Facit var , som det heter, på allas läppar. Sen gick det utför med bägge, men det är en fantastisk historia. Åshöjden , fast på riktigt. Klar tvåa, trots att den sackar en aning sista kvarten. Ralf Edström ger den t o m omdömet "Skitbra". Men han är i högsta grad part i målet. "Man behöver inte gilla fotboll" står det på omslaget. Kanske inte , men det underlättar , säger jag.

Petter Karlsson får man väl kalla för veteranen i trion. "Drömelvan" "Svennis" mfl. "Tredje Halvlek" ska handla om vad som händer när strålkastarljuset slocknat. Ett kärt ämne. Varför så många stjärnor går ner sig i misssbruk? Boken inleds med en gripande berättelse om svensken Säffle Andersson som efter att ha varit en firad skyttekung i Olympic Marsielle - och fortfarande räknas in bland klubben giganter- dog ensam och fattig. Vi får ta del av ytterligare några - om än inte lika tragiska så - liknande levnadsöden. Dessvärre håller den tråden inte hela vägen. Ibland känns det som om de utvalada fd. stjärnorna inte varit speciellt intresserade av att prata om sina missbruksproblem. Eller så finns det inga direkta "problem" att ta på. Ralf Edström och någon annan tillhör undantagen. Ralf är öppenhjärtlig och berättar om kariärrens upp och nedgångar. I Dan Corneliussons fall kan man ana en viss försiktighet. Likaså hos Gerd "The Bomber" Müller.

Fascinerande att läsa om småklubbsmentaliteten i en storklubb som Bayern München, som faktiskt bryr sig om sina gamla spelare. Müller ar ett sådant exempel. Petter Karlsson är dock en mästare på att rada upp anekdoter från sportens värld och påminna oss om hur det såg ut på,och omkring, fotbollsplanen på sjuttiotalet. För att inte tala om TV tävlingen "Superstars". I vissa fall tangerar Samuelsson och Karlsson varandera då mycket av naturliga skäl kretsar kring svensk fotbolll modell 1974. Åbys grabbar.