Ingenting går upp mot...Del 2

It was 40 years ago today...

Den 13 oktober 1968, som förmodligen var en söndag, tog vi oss till Studan, farsan och jag.
Den här dagen kunde man inte köra bil hela vägen fram.
Vi fick parkera borta vid Svandammen och gå Flusterpromenaden fram.
Redan där kändes det att det här minsann inte var en vanlig match.
Även om begreppet ”serielunk” inte förekom i min värld, alla matcher ( självklart även träningsmatcher på någon - från snö friskottad - grusplan i mars) var lika viktiga och alltid ett nytt äventyr.
Någon, förmodligen Signaltrupperna på S1, hade satt upp en flytande transportbro över ån – i höjd med Ångkvarn) så att besökare som parkerat på fel sida av ån (säkert skåningar) slapp gå hela vägen ner till Islandbron.

För en nioåring siriusfantast innehöll en hemmamatch på Studan så oändligt mycket mer än bara fotboll.
Vanligen kom jag till matchen med farsan, men eftersom han ville sitta på huvudläktaren med gubbarna så letade jag mig oftast bort till södra ståplatsläktaren ( under resultat-tavlan) där grabbarna från Salabackar brukade hänga. Om vi bara lyckades hålla vaktisarna på avstånd kunde vi hinna med en hel del. Vi var väldigt rädda för de blåklädda vaktmästarna. Speciellt en liten svartmuskig karl.
Acke me´ögonbrynen.
Han var liten och satt, hade glödande ögon och kom alltid skenande, ilsken som fan, så fort vi tog ett sväng in på löparbanan eller hoppade i den skumgummifyllda stavhoppsgropen.
Det gick hemska historier om större killlar som - när de åkt fast för plankning- fått smörj av honom bakom vaktisarnas expedition.

I halvtid kröp vi under läktarna och samlade tompavor, vi lyssnade på Fyll-Stenes långa, gråtmilda monologer om hustrun Viola,motorcykeln med sidovagn och hur arg hon skulle bli när han kom hem på fyllan.
Vi skrattade och retades med honom.
Efter matcherna samlades vi utanför hemmalagets omklädningsrum.
Min klasskompis Börje samlade liksom jag på autografer och vi hade en stenhård inbördes tävlan.
– Fick du ? Åh, Leffes ! Byta ,rå?... schysst ?
Att stå utanför omklädningsrummet när dörren öppnades och någon av spelarna kom ut, insvepta i ett duggregn av vattenånga, svett och linementdoft var magiskt.
Att svepas in i den där dimman- jag kommer aldrig att glömma den underbara doften av linement och hur mycket jag tyckte om den! - var den perfekta avslutningen på varje hemmamatch.
Spelarna var avspända och oftast glada, tände ciggar, skrev autografer och småsnackade med oss grabbar.

Men ingenting av detta skulle ske den här dagen.
Icke.
Inne på arenan var det tvärfullt.
12. 400 betalade åskådare!
Publikrekord.
Förstås.
Det var omöjligt att ränna runt och farsan tog istället med mig upp på huvudläktaren. Det kändes trist, hade hellre stått med grabbarna borta i kurvan, men den här dagen var det omöjligt. Det fanns t o m extraläktare på löparbanorna och framför fattigläktaren. Människor överallt

Av själva matchen minns jag inte mycket. Jag har läst mig till att Sirius dominerade stort, men lyckades- i vanlig ordning- inte gör mål. Matchen höll på att ta slut och många suckade säkert uppgivet.... Då Uffe Wahlqvist, ur ingen vinkel alls, tofflade in den där lyran som långsamt seglade över den utmärkte Hult i landskronamålet och "rasslade" sig ner i bortre burgavel. Den rasslade sig ner. Ingen strut alltså. Definitivt ingen mörsare. Den ramlade ner sådär sakta, så att det rasslade i nätet.

Mål!
Ni har säkert sett bilden på Wahlqvist strax efter det att han insett att bollen faktiskt gick in. Den är klassisk.
Ett slitet ord, men om det finns någon idrottsbild från Uppsala som förtjänar det epitetet så är det den här.

Uffe ser lika häpen ut som Anders Svensson gjorde efter frisparksmålet mot Argentina i VM 2002. Han är på väg ut på löparbanan ( undrar om han inte fick hoppa över något löjligt snöre som skulle fungera som avspärrning ) han seglar fram, den framrusande Peppe Ahlund (som störtat mot andra stolpen) dunkar in bollen en extra gång - för säkerhets skull- och Sirius leder faktiskt med 1-0!

Det är bara minuter kvar ,men jag kan inte minnas om det blev några dramatiska minuter. Sirius vann och det var en djälva tur att de inte bytte ut Uffe den här gången. Jag vet inte om Uffe Wahlkvist någonsin fått en officiell hyllning för det där målet?
Jag hoppas det. Han är sannerligen väl värd det. Hade detta ägt rum i England, USA eller Kanada , där man har vett att vårda sina idrottshjältar, så hade Uffe Wahlqvist fått stå staty på flustretpromenaden eller åtminstone pryda en minnestallrik. Man hade skrivit sånger till hans ära.
Men det här är Uppsala och Studenternas Idrottsplats, inte London eller New York.
Inte White Heart Lane, inte Madison Square Gardens.

När jag idag- fyrtio år senare - trängs med Uffe i det lilla utrymme intill huvudläktaren som kallas VIP sektionen, för att få en blaskig pilsner i plastmugg, blir det så uppenbart att det som var (och fortfarande är) så stort för mig nog inte betyder speciellt mycket idag.
Det är bara nostalgi.
Och att nostalgi-filtret kan vara bedrägligt, det vet vi så väl.
Allt "från förr"blir på något märkligt sätt så schysst och oproblematiskt.
Till och med något så tragiskt som alkoholism får ju något charmigt över sig när den kläs i sextiotalsdräkt.
Men en fyllgubbe var lika tragisk då som nu, även om jag inte vill se det så.
Och de spelades definitivt inte bättre boll på Uffe Wahlqvists tid heller.
Och spelarna var inte renhårigare eller sportsligare då än de är idag.
Möjligen hade några av dem ett större Siriushjärta.
Möjligen.
Men vaktisarna var ilsknare och elakare, så det jämnar ut sig.
Det var inte bättre förr.
Det är bara nostalgi...
Men en sak är dock säker ( och det är jag säker på) :

Sirius gick upp i Allsvenskan och jag hörde aldrig mer "Ingenting går upp mot gamla Skåne".
Aldrig mer.
Låt-eländet spelades aldrig mer och det är få - om ens någon ? - som minns den idag.
Förmodligen var det en offensiv i scensatt av skåningarna i maskopi med SR som avbröts direkt efter förlusten på Studenternas.
En konspiration.
Nästan på regeringsnivå. Wag The Dog, liksom.
Låten var ju faktiskt bara B-sida till "Mamma är lik sin mamma".
Bara en sån sak. Så mycket radiotid åt en B-sida!
Så ni förstår att det inte bara är jag som fantiserar.

Fredrik Hjelm
Uppsala den 13 oktober 2008.