Bakgrund : Mellan 1965 och -75 skrev författarparet Maj Sjöwall och Per Wahlöö en svit ( tio romaner ) om kriminalkommissarien Martin Beck och hans kollegor vid Riksmordskommissionen. Böckerna gjorde stor succé, även internationellt, och ses - i vissa kretsar - fortfarande som oöverträffade. Samlingsnamnet för hela romansviten var ; Roman om ett brott. Som alla vet har "Beck" filmatiserats in absurdum, men det är en helt annan historia.
Min introduktion till Sjöwall Wahlöö kom ( som vanligt när det gäller litteratur) från modern som stack åt mig "Roseanna" (1965) då jag hade plöjt alla böcker vi hade av Maria Lang. Jag minns att jag tyckte Roseanna var så mycket modernare och tuffare än något jag tidigare läst....och det kanske inte så konstigt Maria Langs Christer Wijk -deckare visade en helt annan bild av Sverige än vad som beskrevs här. Det här var "vuxet" !
För den som inte känner till karaktärerna - mer än hur de framställts på vita duken- följer här en kort presentation:
Kommissarie Martin Beck är en gift man i medelåldern. Han har två barn och bor i hyreslägenhet i söderförort. Äktenskapet är skakigt redan i inledande Roseanna och blir definitivt inte bättre med tiden. Litteraturens Beck är dock en stabilare person än den karaktär som gestaltas av Peter Haber. Han är en lite småtråkig man som ägnar all sin tid åt jobbet. Han verkar inte ha några kontakter utanför arbetet. Ytterst kompetent och en ganska bra chef. Hans största intresse utöver arbetet är att bygga modellfartyg.
Lennart Kollberg är hans närmaste man, vän, och kollega. Kollberg är desillusionerad, vantrivs tidvis i kåren och han skäms många gånger över att han är polis. Kollberg bär inte vapen och för ofta ett förlåtande resonemang kring "klienterna".
En förstående och in-kännande person. En humanist som funderar mycket över yrket.
Gunvald Larsson är Kollbergs motsats. Larsson är den som stämmer bäst överens med filmkaraktären. En snobb som är rapp i käften och gärna tar saken i egna händer. Kolberg och Larsson går inte ihop, däremot jobbar Kollberg ofta tillsammans med den lille dystre norrlänningen Einar Rönn.
Melander, som minns allt om Stockholms kriminella, bör också nämnas, samt de uniformerade polismännen Kristiansson och Kvant som får symbolisera ena sidan av inkompetensen inom poliskåren. Den andra sidan representeras av alla fascistoida befäl (som t ex Becks närmaste chef, Malm ) som endast är intresserade av politik och att det ska se bra ut i media.
Stockholm är oftast skådeplatsen, men det mördas även i Malmö, dit författarparet flyttade mot slutet av karriären.
Sjöwall och Wahlöö blev stilbildande. Realism och samhällskritik som liknade Hammet och Chandler mer än Agatha Christie. Senare skulle både Mankell och Leif GW Perssons låta sig inspireras (framförallt Persson har flera gånger påpekat att S&W tillhör hans förebilder, GW´s sista romansvit har ju t ex också den undertiteln; roman om ett brott.)
Jag tycker också att GW stilistiskt påminner om dem och kanske har han t o m förfinat Sjöwall & Wahlöös ganska avspända, resonerande, lätt "akademiska" tonfall.
Jag har som sagt läst serien både en och två gånger. När jag nu återvänder till "Det slutna rummet", "Mannen som gick upp i rök" och "Polismördaren" märker jag att de faktiskt håller mycket bra fortfarande. Tidens tand har varit skonsam, det är till och med riktigt roligt att läsa om radiobilar, telefonkiosker, människor som röker (hela tiden och överallt) , män i hatt, galoscher och annat som tillhör dåtiden. Vissa ord som används har nästan försvunnit, t ex använder Sjöwall & Wahlöö ofta ord som "tillnärmelsevis", "trankilt" och "luguber" . Det sistnämnda är också ett ord som Klas Östergren ( inga jämförelser i övrigt) verkar vara förtjust i.
Så: Om ni inte redan gjort det. Leta fram en gammal Sjöwall & Wahlöö, eller gå på bibblan och låna upp ett antal av dessa svenska klassiker. Ingen lär bli besviken.
Några ps:
1) Strax efter min Sjöwall & Wahlöö period lånade jag några Ed McBain av en bekant till mina föräldrar.
Ed McBain , tyckte jag, påminde starkt om S&W ( eller tvärtom) , något jag också uttryckte vid fikabordet på en tidig praktikplats jag hade på SöS i Stockholm. (För övrigt en av de få gångerna jag vågade öppna munnen)
Jag fick genast mothugg av min handledare, som var en manlig sjuksköterska med journalistambitioner ( den här personen skulle senare dyka upp som nyhetsjournalist på TV4)
Han skrattade ut mig och menade att de där hade jag missuppfattat totalt.
Jag nämner det därför att jag nyss läste en intervju där Maj Sjöwall berättar att många kritiker påpekade likheter mellan Beck-serien och det MacBain skrev om sina poliser i den fiktiva staden Isola. Maj Sjöwall förnekade att de skulle ha varit påverkade av McBain och menade att de faktiskt inte kände till honom när de skrev Roseanna. Jag var således inte ensam om min åsikt, vilket känns rätt bra.
2) I Polismördaren ( 1974) återkommer den man som mördade Roseanna då en kvinna försvinner på den lilla ort där han slagit sig ner efter fängelsetiden. Mannen blir givetvis huvudmisstänkt och Martin Beck får rycka in. Parallellt med utredningen om den försvunna kvinnan arbetar Kollberg med ett polismord i Malmö. Polismördaren flyr Skåne i en stulen bil och gömmer sig i ett litet småländskt samhälle. Samhället heter Malexander. Poliser säger alltid att de inte tror på tillfälligheter, men detta är givetvis en mycket läskig sådan.
