Strindbergs stjärna

Kunde inte motstå hypen, köpte boken på ICA strax innan jul efter att ha läst och hört att detta var "The New Big Swedish Shit".
Och det börjar också riktigt bra med Urban Explorers och klaustrofobiska dykningar i ett vattenfyllt, övergivet gammalt gruvschakt lånt in i dalaskogarna. Den i början förekommande journalisten tycker jag också är riktigt rolig och jag förbereder mig på en stunds lättsam och spännande underhållning. Efter ett tiotal sidor presenteras vi för bokens huvudperson, Don Titelman, som också är en underhållande figur, som balanser sin tillvaro med hjälp av diverse psykofarmaka. Han tar allt, från Amfetamin till Haldol.
Titelman, som har judiskt påbrå, är en akademiker som specialiserat sig på nazistsik symbolik. En annorlunda hjälte, men kanske därför också intressant. Man blir nyfiken. Men sen är det tyvärr stopp.
Man får nämligen inte veta så mycket mer om honom och jag tycker inte man som läsare får krypa in under skinnet på någon av de övriga karaktärerna heller ( som ni märker gillar jag "karaktärer")

Jag vet inte var i berättelsen jag tappar intresset och därmed kontrollen över den här historien. Kanske är det i samma ögonblick som huvudpersonerna lämnar Sverige ? Jag läser,försöker skapa mig bilder, men min initiala entusiasm släcks ju flera av de 500 sidorna jag passerar. Tillslut vet jag inte vad som händer, vem som gör vad - eller i vilket syfte... Jag dränks i en massa nazifakta och gamla historier från första världskriget som egentligen bara är bihistorier till själva berättelsen. Eller så är jag bara okoncentrerad.

Men å andra sidan betyder säkert min o-koncentration att Strindbergs stjärna ( förresten, det handlar INTE om August, det är släktingen Nils som titeln syftar på) inte engagerar. I alla fall inte hela vägen ut.

Jag läser faktiskt inte slutet, eftersom det känns likgiltigt.
Skiter i vad som händer där ute på isen ,när hemligheten- som jag inte längre greppar - ska avslöjas.

Vet inte när det hände sist, å andra sidan är det inte ( inte längre, förr gjorde jag det aldrig ) så ovanligt att jag lägger ifrån mig en bok efter bara ett par sidor. Men att lämna slutet , efter nästan 500 sidor ?

Slutbetyg. Synd på ett ganska bra upplägg, synd att texten är så osmidig och "konstig". Att ingen redaktör påpekat att det blir lite tjatigt och enahanda att hela tiden benämna personerna som : "advokaten" "journalisten" "dykaren" etc, tycker jag är konstigt.

Faktafel förekommer nästan alltid i romaner, det hör nästa till, här är det dessutom så mycket fakta som jag inte är rätt person att bedöma. Men om man slarvar med enkla anatomiska detaljer ( en person i texten sägs ha en skada vid den sextonde kotan ??? ) så kan man misstänka att faktagranskningen har fler brister.