Elmore Leonard är het igen

Leonard är het igen. I USA går just nu tredje säsongen av "Justified" , en TV serie som bygger på Leonards karaktär, Raylan Givens.
Givens är en polis (US Marshall ) sprungen ur historiska vilda-västern-sheriffer som Wyatt Earp. Han drar m a o snabbare än Lucky Luke.
Gunfighters i 2000-talet ? Kan låta fånigt, men jag tycker Raylan funkar lika utmärkt här som i den tidigare "Riding The Rap" och som bifigur i ett par andra tidiga (Pronto) noveller. Tv-serien har sina klara brister, jag tycker det "fegas" för mycket då man inte törs låta historien bli långsam. Med långsam menar jag eftertänksam, och det skulle behövas mitt i all action. Men visst är den bra, klart sevärd. Jag är inne på säsong 2 och börjar just nu bekanta mig med den här omgångens karaktärer. Scenen är lantlig. Givens är - efter utflykt till Miami - förvisad tillbaka på sin mammas gata som är Harlan County, Kentucky. Bonn-land alltså och här finns mycket av de hillbilly-ingredienser som vi har sett i True Blood; smått galna frikyrkopastorer, hembrännare, ganja-odlare och högerextremister. Som vanligt i Leonard-berättelser så utvecklas det en slags "förståelse" mellan tjuv & polis, vilket jag gillar.

Succén har fått Leonard att på kort tid släppt två nya böcker.Eller, rättare sagt, en ny och en reviderad.
Novellsamlingen "Fire In The Hole", som är själva förlagan till Justified, består av noveller som delvis tryckts tidigare ( When the woman came out to dance) och är små mästerverk ( om man nu gillar E.L) I dagarna släpptes "Raylan" som är en helt ny roman. Den ligger på mitt nattduksbord. Återkommer

Strindbergs stjärna

Kunde inte motstå hypen, köpte boken på ICA strax innan jul efter att ha läst och hört att detta var "The New Big Swedish Shit".
Och det börjar också riktigt bra med Urban Explorers och klaustrofobiska dykningar i ett vattenfyllt, övergivet gammalt gruvschakt lånt in i dalaskogarna. Den i början förekommande journalisten tycker jag också är riktigt rolig och jag förbereder mig på en stunds lättsam och spännande underhållning. Efter ett tiotal sidor presenteras vi för bokens huvudperson, Don Titelman, som också är en underhållande figur, som balanser sin tillvaro med hjälp av diverse psykofarmaka. Han tar allt, från Amfetamin till Haldol.
Titelman, som har judiskt påbrå, är en akademiker som specialiserat sig på nazistsik symbolik. En annorlunda hjälte, men kanske därför också intressant. Man blir nyfiken. Men sen är det tyvärr stopp.
Man får nämligen inte veta så mycket mer om honom och jag tycker inte man som läsare får krypa in under skinnet på någon av de övriga karaktärerna heller ( som ni märker gillar jag "karaktärer")

Jag vet inte var i berättelsen jag tappar intresset och därmed kontrollen över den här historien. Kanske är det i samma ögonblick som huvudpersonerna lämnar Sverige ? Jag läser,försöker skapa mig bilder, men min initiala entusiasm släcks ju flera av de 500 sidorna jag passerar. Tillslut vet jag inte vad som händer, vem som gör vad - eller i vilket syfte... Jag dränks i en massa nazifakta och gamla historier från första världskriget som egentligen bara är bihistorier till själva berättelsen. Eller så är jag bara okoncentrerad.

Men å andra sidan betyder säkert min o-koncentration att Strindbergs stjärna ( förresten, det handlar INTE om August, det är släktingen Nils som titeln syftar på) inte engagerar. I alla fall inte hela vägen ut.

Jag läser faktiskt inte slutet, eftersom det känns likgiltigt.
Skiter i vad som händer där ute på isen ,när hemligheten- som jag inte längre greppar - ska avslöjas.

Vet inte när det hände sist, å andra sidan är det inte ( inte längre, förr gjorde jag det aldrig ) så ovanligt att jag lägger ifrån mig en bok efter bara ett par sidor. Men att lämna slutet , efter nästan 500 sidor ?

Slutbetyg. Synd på ett ganska bra upplägg, synd att texten är så osmidig och "konstig". Att ingen redaktör påpekat att det blir lite tjatigt och enahanda att hela tiden benämna personerna som : "advokaten" "journalisten" "dykaren" etc, tycker jag är konstigt.

Faktafel förekommer nästan alltid i romaner, det hör nästa till, här är det dessutom så mycket fakta som jag inte är rätt person att bedöma. Men om man slarvar med enkla anatomiska detaljer ( en person i texten sägs ha en skada vid den sextonde kotan ??? ) så kan man misstänka att faktagranskningen har fler brister.

Oskrivet blad- Marie Hermansson

Trots många rekommendationer, framförallt från mor och hustru, är det första gången jag läser Hermansson, och det är inte alls som jag befarar. Inte alls. Det här är ju en psykologisk thriller i bästa Ruth Rendell stil! Jag kommer genast att tänka på den där vansinnigt otäcka Rendell boken, ....som jag inte minns titeln på just nu... , men som handlar om en hushållerska som till varje pris försöker dölja att hon inte kan läsa och skriva. Hon är analfabet och gör allt - bokstavligen - för att dölja det. Precis som i den berättelsen finns det något "brutalt" i stämningen och i karaktärsporträtten, trots att den här berättelsens bägge existenserna känns än mer udda och främmande. Så märkliga att de egentligen inte kan vara äkta. Jag brukar inte tycka om sånt som delvis saknar autencitet. (Har t ex svårt för Van Veeterens påhittade stad) men här funkar det. Bokens huvudkaraktär ( Reine) och han fästmö (Angela) står utanför världen, men finner, av en ren tillfällighet, varandra. Ett osannolikt par som ändå är som folk är mest. De ser på tv, skaffar barn, sommarhus och bil.
Snart händer det dock otäcka saker och verkligheten visar sig. Mycket skickligt berättat!

Nine Dragons- Michael Connelly

Michael Connelly - Nine Dragons


den senaste Harry Bosch-deckaren ( hur många finns det nu ? ) utspelar sig växelvis i L-A och i Hong Kong. Den som känner Harry vet att dottern och ex-frun sedan en tid bor i HK. Harry Bosch är - trots sin ålder - åter i tjänst inom LAPD och den här gången kallas han ut till , något som ser ut att vara , ett högst ordinärt rånmord. Offret är en kinesisk butiksägare och mycket snart visar det sig att mördaren förmodligen tillhör den organiserade kinesiska maffiarörelsen. The Triads
Harry befinner sig snart i en situation där dottern och ex-fruns säkerhet är beroende av hur han agerar. För första gången har Harry Bosch en svag punkt och naturligtvis är inte the bad guys sena att utnyttja den. Känns det bekant ?
Inte speciellt överraskande scenario alltså, och på det stora hela är det inte mycket som överraskar den här gången. Inte mycket som gör mig glad heller. Hur mycket jag än gillar Harry Bosch serien så kan jag inte blunda för att det mesta förmodligen är sagt och gjort nu.
Det faktum att stora delar av handlingen utspelar sig i Hong Kong kan kanske få den som är bekant med staden att känna större entusiasm inför Nine Dragons än vad jag gjorde.

Alex Schulman: Skynda att älska

Om mina första intryck av Alex Schulman fått råda hade jag överhuvudtaget inte ens funderat på att köpa hans bok, "Skynda att älska".
Motviljan hade alltså ingenting att göra med den töntiga titeln (som verkligen är mer än lovligt sentimentalt, speciellt när jag har förstått att texten ska handla om en bortgången fader)

Nej, det handlade uteslutande om personen Alex Schulman. En person som jag aldrig träffat,läst eller ens hört på radio (nej, jag hörde aldrig sommarprogrammet som alla sa var så "himla" bra)

Alex Schulman var en person jag läst om, en person andra kommenterat, en person som de flesta verkade tycka mycket illa om. De första positiv rader jag läste ( och jag minns inte vem som skrev dem ) undrade: Varför ska den där pojken Schulman hålla på och skriva en massa skit när han är så begåvad?

Det handlade förstås om bloggaren Alex Schulman, någon jag aldrig tog mig tid att läsa , just på grund av allt jag nyss skrivit.
Folk med koll i min närhet påstår att bloggaren Alex Schulman enbart var ett PR-trick.
Om det fanns någon "gör-mig-känd strategi" bakom den elake bloggaren vet jag inte och det bryr jag mig inte heller om.
Nog pratat om det.

Författaren Alex Schulman imponerar...a lot!
Berättelsen om Alex och hans familj är väldigt närgången utan att bli påträngande.
En -som jag upplever det - mycket ärlig berättelse som aldrig förlorar sin integritet. Det blir aldrig något "snaskande" ( trots att baksidestexten signalerar litet annorlunda(...varför ?) Det är helt enkelt en mycket värdig och mycket vacker berättelse om en älskad pappa. Kanske den bästa pappa-bok jag läst. Fylld av respekt,förståelse, självinsikt och framför allt, kärlek.

Jag kan också - trots att jag är mycket äldre än författaren och är uppväxt med en ung pappa, som inte var en offentlig person - känna igen mig själv i många av pojken Alex tankar och funderingar. Jag oroades av exakt samma saker när jag var barn, jag försökte ställa det till rätta på samma sätt som pojken Alex gör. Kanske gör alla barn så, jag vet inte, men faktum är att Alex Schulman lyckas beskriva viktiga saker i de korta minnesflashbackarna från bardomen.


Den unga pojken Alex Schulman ger faktiskt ett litet "lill-gammalt" intryck vilket rimmar mycket illa med min mediabild.
När jag lägger ifrån mig boken inser jag att "Skynda att älska" knappast kunde ha haft en bättre titel. Befriande är också att boken innehåller så lite "name-dropping", jag hade förväntat mig mycket av den varan
Som synes fick mina fördomar om Alex Schulman ge vika på punkt efter punkt.

Bravo ! 10 Cola till Alex

Marklund vs Östergren

Jag är ingen beundrare av vare sig Marklund eller Patterson, men den "skandal" som nu är under uppsegling känns ganska fånig .
Har inte läst bägge böckerna , så kanske det skulle vara klädsamt att inte kommentera , men ...kopiering.
Är inte det förmodade brottet lite väl uppenbart ? Hur hade de tänkt att något sådant skulle kunna passera obemärkt?
Att använda greppet ( ett befintligt konstverk som modell för ett brott) som sådant är ju absolut ingenting nytt. På rak arm kommer jag visserligen bara på Michael Connellys Hieronymus Bosch målningar, men litteraturhistorien måste vara full av liknande referenser.

Resandefolket- Bo Hazell

Journalisten och radiomannen Bo Hazell har skrivit den första och hittills enda breda skildringen av den minoritetsgrupp som för i tiden gick under den nedsättande benämningen "tattare".
Förr i tiden, förresten. Igår under den svenska Idrottsgalan hade Magnus Uggla den sällsynt dåliga smaken att beskriva Norge som "vårt Tattarland i väst. Sångtexten är visserligen gammal, den skrev under en annan tid, och visst kan jag förlåta Moltas Eriksson och Helmer Bryd för det klavertrampet.
Men 2010..Nä, det stinker faktiskt. Dåligt SVT,dåligt!
Faktum är att Norge - till skillnad mot Sverige- har gjort upp med sitt förflutna vad gäller diskrimineringen av de sk.tattarna.
( Jag slutar nu att skriva det ordet, folkgruppen heter resande). I Norge har statsmakten bett de resande om ursäkt för de övergrepp ( i form av tvångssterilisering, omhändertagande av barn etc ) som förekom fram till 1950-60 talet. Vi svenskar har ännu inte gjort motsvarande. Bo Hazells bok ger oss en inblick i vad det innebar att vara resande och hur denna grupp lyckats överleva fram till våra dagar. Man räknar med att 15-25 000 människor i Sverige är av resandeursprung. Ingen vet egentligen varifrån de resande härstammar och vi får i boken höra flertalet teorier. Bland annat tror vissa att de resande härstammar från soldater som följde de svenska trupperna hem efter krigen i Europa. Resandefolket är en välskriven, faktaspäckad och mycket intressant berättelse om landet vi lever i. Jag är ganska säker på att det stora flertalet inte känner till att vi i det här landet också har bedrivit något som närmast kan liknas vid etnisk rensning.