Bilden säger mer..

Mera MJ.

(inser att det här med MJ börjar se ut som ett trovärdighets-problem... i alla för att vara en som utgör sig för att inte vara intresserad av Michael Jackson

) Men The Michael Jackson Story är intressant ur många perspektiv och den kommer säkerligen att finns med oss i många framöver. Myten växer dessutom för varje sekund.
Tänk om han blev mördad ! Förgiftad? Familjen törs (vill) inte lita på obduktionen...vem är Doc Hollywood och vilken roll har han spelat? Vilken roll har familjen i detta? Är Jacksons panka, konkursfärdiga ? Missa inte nästa epi....Nä.
Det är lätt att glömma respekten hemma.

MEN..titta på den här bilden av pappa Joe och sonen Michael ( från dagens AB)
Förmodligen är det ett montage ( den är ju för bra för att vara sann !! dock är den för lågupplöst för att jag ska vara säker ?? ) men det spelar ingen roll. Den säger så mycket .

Mer Jackson

Den här artikeln av Anders Lokko ( SvD) är den mest insiktsfulla ( inbillar jag mig...jag, som inte känner till så mycket om Jackson.) Läs den !

Jackson, Thats it.

Jag har inget egentligt förhållande till Michael Jackson. För mig är det bara "I Want You Back" med Jackson 5 som betyder någonting, det är också den enda Jackson-låt jag hittar i mitt, vid det här laget ganska omfattande, i-Tunes bibliotek.
Nåja, där finns också ett par covers av Billy Jean, men "Thats it".

När MJ var som störst - i mitten av 80 talet - så var det självklart att jag skulle hata honom.
Jag tillhörde den andra sidan, den som föraktade MTV och videopopen.

Musiker brukade - och gör så fortfarande- prata om storheten i albumet "Thriller", den musikaliska perfektionismen, men också det gick mig förbi eftersom jag inte hade kunskapen, jag saknade förståndet att förstå det märkvärdiga i Jacksons musik.
För mig var han en mediafigur. Och så är det nog tyvärr fortfarande.

Dock är jag inte lika inskränkt längre.
Jag slutade hata Jackson och Madonna och Prince för ganska längesedan och idag kan jag - utan att skämmas ett dugg - erkänna att jag gillar Madonna och älskar Prince.
MJ han jag dock aldrig upptäcka på samma vis.

Det är nog otvivelaktigt så att MJ är/var den störste - i bemärkelsen "POPSTAR"- för vem skulle sälja ut 50 Londonspelningar ? Idag, när alla är så mätta på events av den typen ? Ingen.

Utom Jackson.

Men i min bok tillhör han definitivt inte de mest betydelsefulla eller den mest innovativa musikerna i vår tid. Jag har också svårt att tro att Jackson kommer att ses som Elvis jämlike i framtiden, av den enkla anledningen att Elvis faktiskt var först på plan. Jag har också svårt att tillskriva MJ samma status som Lennon, som stod för någonting mer än musik och jag har också svårt att köpa hans påstådda betydelse för svart soul. För mig känns han faktiskt mer som vit påpp. En inverterad Elvis ? En man född i fel skinn ? Men det är bara min åsikt.

Andres Lokko (Svd) skriver att vi har Jackson att tacka för mycket, bland annat att den svarta musiken till slut nådde över rasbarriären. Och han borde ju veta, är det någon som fått mig att uppskatta soulmusik så är det Herr Lokko och hans samlingsskivor


Jacksons öde känns faktiskt logiskt. Han var overklig. Eller, han blev overklig..någonstans på vägen. Han blev " THE POPSTAR ". Precis som Monkees, fast tvärtom.

Och i det avseendet är han förmodligen märkvärdigare än Elvis.

Han blev den störste popstjärnan. Om det nu är något att sträva efter?
För jag kan inte komma ifrån att han är/blev ett offer för sig egen storhet, den planerade come-backen nu till sommaren påminde mig t ex mer om den ensamme, tragiske stjärnan i Billy Wilders "Sunset Boulevard" än om Triumfens Ögonblick.

Tragiskt. Thats it.

Radio, Radio

Börjar känna mig gammal och obekväm...eller vad man nu ska kalla det då man tycker radion (P3) är för "frispråkig".
Jag hatar verkligen moralism, verkligen, men när man på P3 ( minns ej vilket program) finner det nödvändigt att ingående förklarar termen " feltching" på bästa familjetid ( sen eftermiddag, då man är på väg hem från skolan med sin tonåring i bilen) tycker t o m jag att det gått långt. Kanske för långt ?
Jag menar; OK för analsex, avsugningar och knullkompisar, jag står ut med det, det är vardagsmat.
Det är sånt som de frigjorda P3 ungdomprogramledarna älskar att småputtrigt fnissa åt.
De som är frigjorda.
Unga & Moderna.
Inte ämnen som inbjuder till vidare småsnack i bilen, kanske.
Men jag kan hantera den här nya frigjordheten i radion utan problem.
Dock tror jag tonåring störs mer än mig. Han vrider snabbt av volymen, och muttrar ett surt:
"– P3! " varje gång sexsnacket drar igång.
Han vill inte höra sådant.
Med kompisarna möjligen, men INTE tillsammans med den åldrande fadern. Det blir pinsamt.
Men, om valet står mellan den vedervärdiga reklamradion ( som är sååå klädsamt väluppfostrad- för att inte säga trist- vad gäller sex) och Public Service, så är mitt val alltid P3. Feltching-snack till trots

Pratigt om Musik

Elvis Costellos "talkshow" som gå på SVT 2 är väl värd att kolla in. Sist hade Elvis fd Presidenten Clinton i soffan . Bill berättade om sin kärlek till musiken och vilka sånger som betytt mycket för honom. För Bills del är det ffa Jazz som betyder något, men han hade en mycket öppen syn på populärmusik. T o m Hip -Hop diskuterades.. In my Life visade sig var Presidentens Beatles-favorit . Johnny Cash som han hade träffade personligen flera gånger, kommenterade han med orden: " one of the most important people that ever came out of my homestate, Arkansas". Övriga gäster i serien är Elton John , Lou Reed, Tony Bennett och The Police

så här ska det vara....

Jungleland , New York 2001

En snabbtitt på sommarlistan

Av intresse ( por moi ) 

Juni:

21: Hanna Hellquist
23  Helena von Zweigbergk
27  Linda Olsson
29 Hans Alfredsson
30 Sofia Jannok ( Wow !! så spännande) 

Juli:

 8 › Roger Wallis

30 › Laleh Pourkarim
31 › Peter Englund

Augusti:

 1 › Alex Schulman
 5 › Jerry Williams
 7 › Jörn Donner
 8 › Bodil Malmsten
10 › Nahid Persson Sarvestani
11 › Owe Thörnqvist

Sen finns det en drös som jag inte känner till ( som givetvis kan vara bra ) ..men- och kanske det roligaste av allt -  sen tillkommer de där människorna man INTE tror på..som sedan visar sig vara bäst ?! Lysande exempel är Dolph i fjol.

Kanske kan Ledin överraska ? Han kanske berättar om sin Jimi Hendrix Encounter från Högbyn ? Eller något från Jernvallen ( SAIK, bruksortsminne ) Eller något smaskigt om svärfarsan ? 

Sommar - bara på Public Service ! 

Sista T.G.I.F

Sista "Thank God Its Friday" listan är levererad. Mina låtar är slut och när man får börja "jobba" för att göra listor är det dags att lägga ner.  

T.G.I.F: Sommar:

http://open.spotify.com/user/fredrikhjelm/playlist/4oBcKDsKhZXdGUzFiIUPDf

Prove it all night

Bruce på Stockholms Stadion igår.

Arenarock är inte min grej .

Inte längre, men det fanns en tid då jag åkte på allt. Stones, Bowie ,U2 och givetvis också The Boss. 

Och kanske är det bara Bruce som fixar den här typen av evenemang. Nu för tiden tycks det som att han är här i landet och spelar varje sommar ...och fortfarande vallfärdar svenskarna i tusenden till Stadion och Ullevi. Märklig. 

Intresset borde rimligen mättas med tiden. Mitt är mättat sedan länge och hade jag inte fått biljetterna i present hade jag aldrig funderat på Bruce utomhus, så mina förväntningar var som ni förstår minimala. 

Och det blir inte så kul heller. Regnet piskar på trots att Bruce kör Who´ll stop the rain som inledning. 

Hustrun , som är kort i rocken , ser inte ett piss eftersom bildskärmarna sitter alldeles för lågt. Ljudet böljar i blåsten och jag börjart titta på Stadions stora klocka redan efter efter två-tre ackord och undrar hur länge han ska spela.

Det är kallt och jag börjar fundera på hur vi ska ta oss hem. Ingen vidare start

Sen kommer Prove it all Night och för en kort stund får jag uppleva "pirret" . Den där känslan man SKA uppleva på konsert infinner sig helt plötsligt. 

Prove it all night , som är ett av många glada sprall-spår från The River tillhör inte hitsen, men är en av de mesta spelade låtarna live och den är precis så bra som den ska vara. 

Det pirrar till, liket ( dvs femtioåringen från Uppsala) lever och faktiskt blir det några spontana danssteg och när Bruce sjunger sista versen;

" They made their choices and they'll never know,

What it means to steal, 

to cheat, 

to lie,
What it's like to LIVE AND DIE " 

så stockas det i halsen och jag känner musikens makt precis så som jag vill känna den. 

Den berör.

Ögonblicket räddade kvällen.

Låttiteln blir också lite signifikativ för kvällen.

Bruce och E-Street Band är  proffs och de vill verkligen bevisa det. Kväll efter kväll. Regn och kyla till trots. Jobbet ska göras, publiken ska få sitt och lite till. Det är beundransvärt och det är förmodligen därför publiken fortsätter att komma. För Bruce levererar. 

Alltid.

Han kämpar, flirtar och hetsar som den arena-showman han är.

Och publiken älskar det. 

Ikväll och på söndag är det dags igen.

Prove it every night.