Jackson, Thats it.

Jag har inget egentligt förhållande till Michael Jackson. För mig är det bara "I Want You Back" med Jackson 5 som betyder någonting, det är också den enda Jackson-låt jag hittar i mitt, vid det här laget ganska omfattande, i-Tunes bibliotek.
Nåja, där finns också ett par covers av Billy Jean, men "Thats it".

När MJ var som störst - i mitten av 80 talet - så var det självklart att jag skulle hata honom.
Jag tillhörde den andra sidan, den som föraktade MTV och videopopen.

Musiker brukade - och gör så fortfarande- prata om storheten i albumet "Thriller", den musikaliska perfektionismen, men också det gick mig förbi eftersom jag inte hade kunskapen, jag saknade förståndet att förstå det märkvärdiga i Jacksons musik.
För mig var han en mediafigur. Och så är det nog tyvärr fortfarande.

Dock är jag inte lika inskränkt längre.
Jag slutade hata Jackson och Madonna och Prince för ganska längesedan och idag kan jag - utan att skämmas ett dugg - erkänna att jag gillar Madonna och älskar Prince.
MJ han jag dock aldrig upptäcka på samma vis.

Det är nog otvivelaktigt så att MJ är/var den störste - i bemärkelsen "POPSTAR"- för vem skulle sälja ut 50 Londonspelningar ? Idag, när alla är så mätta på events av den typen ? Ingen.

Utom Jackson.

Men i min bok tillhör han definitivt inte de mest betydelsefulla eller den mest innovativa musikerna i vår tid. Jag har också svårt att tro att Jackson kommer att ses som Elvis jämlike i framtiden, av den enkla anledningen att Elvis faktiskt var först på plan. Jag har också svårt att tillskriva MJ samma status som Lennon, som stod för någonting mer än musik och jag har också svårt att köpa hans påstådda betydelse för svart soul. För mig känns han faktiskt mer som vit påpp. En inverterad Elvis ? En man född i fel skinn ? Men det är bara min åsikt.

Andres Lokko (Svd) skriver att vi har Jackson att tacka för mycket, bland annat att den svarta musiken till slut nådde över rasbarriären. Och han borde ju veta, är det någon som fått mig att uppskatta soulmusik så är det Herr Lokko och hans samlingsskivor


Jacksons öde känns faktiskt logiskt. Han var overklig. Eller, han blev overklig..någonstans på vägen. Han blev " THE POPSTAR ". Precis som Monkees, fast tvärtom.

Och i det avseendet är han förmodligen märkvärdigare än Elvis.

Han blev den störste popstjärnan. Om det nu är något att sträva efter?
För jag kan inte komma ifrån att han är/blev ett offer för sig egen storhet, den planerade come-backen nu till sommaren påminde mig t ex mer om den ensamme, tragiske stjärnan i Billy Wilders "Sunset Boulevard" än om Triumfens Ögonblick.

Tragiskt. Thats it.