Quantum of Solace - den nya Bondfilmen.

har tidigare skrivit hur less jag är på Bond-konceptet och jag har faktiskt inga minnesbilder av att jag sett de senare filmerna , de med Pierce Brosnan och Timothy Dalton. Men det har jag säkert. Nya Bondfilmer är numera en institution som regeringens eko-propp,Beaujolais Nouveau och årets första kräftor och bevakas därefter. Bond 2008 har premiär idag, men Verner tillhör en exklusiv skara ( nåja) uppsalabor som fick bevista en förhandstitt redan igår kväll.

Var den bra,då?
Nej, inte speciellt.

Bondfiguren har förändrats , och det är positivt. Daniel Craig är en jättebra Bond ,tycker jag. Han är ingen komiker och i en jämförelse med Roger Moores "The whitty-Bond" känns Craig riktigt stiff. Humor är alltså inte ett vapen hos den nya Bond. Snarare torr ironi, men den används ytterst sparsamt. Craig är däremot tuff som Sean Connery , till och med tuffare och påminner mer om en Jason Bourne figur än en traditionell Bond.

Brudarna då. Jodå, de finns där. Förstås. Även i de ursnygga förtexterna ( något som följder traditionen från 60-talet, vilket jag uppskattar!) Enda skillnaden från förr är att han inte hinner ligga med alla. Bara en den här gången, och när han gör det får han kritik för det. dessutom går det riktigt illa för Bondbruden den här gången, tänkt "Goldfinger"...Judy Hensch är förstås bra som M och hon är den enda sido-karatären som finns kvar ( förutom amerikanen Felix Leiter) och aldrig har Bond och M varit tightare än nu.

Prylarna då ?
Jo, det finns en del läckra prylar men Bond gör ingen grej av dem och de presenteras inte närmre. Sony Ericsons telefon syns dock ordentligt.

Det riktigt jobbiga med Bondfilmen är actionscenerna. Och det är ju en del action i Bond. Förmodligen är jag för gammal för actionfilm,men jag tycker det är roligare om man ser vem som gör vad. Det hysteriska tempot gör att all handling går förlorad. Okej, jag begriper att de slåss men det är aldrig någon dramatik eftersom man ( jag) inte begriper händelseförloppet.

Kommer på mig själv med att sitta och vänta ut alla actionscener, och tänka ; Äntligen lite lugn, när fighterna är över. I Casiono Royale fanns det en helt fantastisk actionscen ( en jakt på en byggarbetsplats) och jag hade hoppats på något liknande här, men icke. Den action som förekommer är filmad i extremt korta sekvenser, dessutom skakiga. Allt för autencitet, kan man tänka. Men det slår bakut. Det blir aldrig spännande, den hisnande känslan i maggropen finns aldrig där.

Plus dock för snygga miljöer. Bond slåss i ett vackra historiska Siena i Italien och i skabbiga La Paz (Bolivia) och plus även till den Roman Polanski-liknade skurken ( vad han nu heter) Hr ni tänkt på att trots att storboven i Bondfilmerna oftast är en liten listig, feg typ som inte ser ut att kunna slåss alls, så tvingas Bond fightas ijätelänge för att betvinga honom. Karatetränade muskelberg till livvakter knäcker han dock på ett par sekunder...märkligt. Det är sma sak här Roman Polanski killen och Bond är nära att ta kål på varandra, men i slutändan vinner förstås Bond. Fast det var tufft som tusan för Bond att spö den lille tunne bleke miljöboven ( jo, det finns ett miljöbudskap)

Men Daniel Craig får ändå en stor applåden för den här rullen. Han är bra och - tillsammans med M - är den som räddar Bondfilmen En film du inte behöver se.