Kjell Eriksson-Öppen grav

Har nyligen avslutat den tionde, och sista, Erikssonromanen om Ann Lindell vid uppsalapolisen.
Uppsala, som också är min stad, har skildrats i olika perspektiv genom hela serien och den här gången har Eriksson placerat fokus- dvs, mordet - i överklass-stadsdelen Kåbo.

En nobelpristagare, hans hushållerska och grannarna i villakvarteret är huvudpersonerna i dramat. Som vanligt ligger historiens styrka i personbeskrivningarna. Brotten som begås i Erikssons deckare är sällan relevanta eller särskilt trovärdiga och så är det även denna gång. Det kan störa mig, men i Erikssons fall spelar det ingen roll. "Målet är ingenting, vägen är allt" , brukar det ju heta, och i Kjell Erikssons fall stämmer det utmärkt. Styrkan ligger i personporträtten, miljöbeskrivningen, skildrandet av människor och deras - många gånger - komplicerade förhållande till varandra.

Mordhistorien har som sagt en underordnad betydelse, faktiskt bara en förevändning för att vi ska få lära känna människorna i dramat. Det kan kännas onödigt, men faktiskt så är det är många deckarförfattare som "bara" använder brottet som en ingång till själva romanen. Jag har alltid uppfattat Kjell Eriksson som en sådan författare och jag tycker det blir tydligare för varje roman. Nu, när jag ska skriva detta, har det gått någon vecka sen jag avslutade "Öppen Grav" och jag minns ärligt talat inte vad det var som fick polisen i Uppsala att intressera sig för den gamle nobelpristagaren och hans trotjänare. Men jag minns däremot historien om systrarna från kusten som flyttar in till staden " för att tjäna", jag minns den akademiska avundsjukan, jag minns Violas begravning och Ann Lindells slutliga avsked till "träbocken" Edvard och Gräsö och jag minns framförallt den gamle nobelpristagaren och hans grannar på "fina gatan" i Kåbo. Jag kommer definitivt att sakna Ann Lindell.