De apatiska- Gellert Tamas

Precis som Gellert Tamas förra bok, "Lasermannen", så är det här en berättelse som griper tag, och det ordentligt.
Jag har svårt att lägga ner den fast det samtidigt är nödvändigt att faktiskt ta pauser då och då.
För att hämta andan.
För att fundera och - framför allt - för att fråga sig; kan det här verkligen vara sant ?
För det är en ohygglig historia,. Det räcker med att säga det.

En ohygglig historia som är i paritet med svenska skamfläckar som de rashygieniska tvångssteriliseringarna, Bollhusmötet i Uppsala och Baltutlämningen.

Att sen Gellert Tamas - precis som TV programmen "Uppdrag Granskning", "Kalla Fakta" etc, - tenderar att går lite för långt , blir lite för övertydlig (... som om jag inte redan hade köpt hans tes ? ) ska man vara medveten om.
( läs journalisten Hanne Köhlers synpunkter "vem granskar granskaren" , DN Debatt)

Det blir lite för mycket "demoniserande" här och var och jag tror inte det är så svart-vitt som Gellert Tamas gör gällande i alla lägen.
De ensidiga sättet att berätta irriterar mig i de "grävande" TV programmen och det irriterar mig också här. Ond mot God.
Trots det goda uppsåtet. Eller kanske på grund av det. Jag tycker det är onödigt.
Ger man motståndaren - som i det här fallet är diverse främlingsfientliga element - öppningar, i form av att inte berätta hela sanningen, så lär de utnyttja det.

Men vad gäller huvudfrågan; att Sverige agerade ovärdigt och inhumant och att den svenska regeringen baserade sin kunskap om de apatiska flyktingbarnen på myter och löst prat , där är jag helt med på tåget. Lägger man samman de fakta som presenteras ( och som också finns att läsa på nätet, ex Läkartidningen) så går det inte att bortse ifrån att Sverige har uppfört sig riktigt djävla illa.

Höga myndighetspersoner, t o m ministrar - personer man ska kunna lita på - skapade misstänksamhet runt barnens sjukdom som negativt påverkade deras rätt att få uppehållstillstånd i Sverige. Medvetet eller bara pga av dumhet, det kan inte jag avgöra. Regeringen och moderaterna vägrade också att ge barnen asyl då man var rädd att detta skulle starta en lavin av apatiska barn. Efteråt visade det sig att detta inte alls skedde. ( Läkartidningen , klargörande konferens om barn med uppgivenhetssymptom, 2008)


I DN och andra tidningar ( nu menar jag inte texter från diverse skumma bloggar ) kan man hitta upprörda svar från utpekade personer. Bland annat regeringens samordnare, Marie Hessle och psykiatriker Peter Engelsöy som bägge har mindre smickrade roller i den här historien.

Vad gäller Hessle, som tillsammans med ministern Barbro Holmberg och Annica Ring (Hon som bjöd på champangne efter en lyckad avvisning) från Migrationsverket utpekas som historiens verkliga värstingar, så kommer också hon ( tillslut) fram till samma slutsats som Tamas; nämligen att det INTE finns belägg för att barnen fejkade sjukdom eller var förgiftade. Det är också hennes sista kommentar i boken.

Hennes invändningar idag handlar mer om vad som var "hemligt" i mejl korrespondensen, eller vad som var dolda agendor, och var i berättelsen hon anser att GellerT plockar ord och meningar ur sitt sammanhang. Men i sak har hon inga invändningar.

Psykiatrikern Peter Engelsöy protesterar - I ett öppet, personligt brev i DN - också kraftigt mot Tamas sätt att återge verkligheten. Om jag förstår det hela rätt representerar Engelsöy den grupp - inom vårdapparaten - som anser att barnen ska behandlas i öppen vård.
Inte heller han motsäger Tamas i sakfrågan, däremot har han en annan uppfattning i vårdfrågan. Vilket inte alls är konstigt eftersom det verkar råda förvirring på det området.

Öppen eller sluten vård. Det verkar finnas en stor osäkerhet inför detta inom hela vårdkedjan. Kanske har det med psykologisk grundiställning
(dynamsik vs. beteendeinriktad) att göra ? Vad vet jag.

Geller Tamas ger förbehållslöst de läkare som förespråkar sluten vård rätt. De övriga framställs mindre "goda", eller oförklarligt oengagerade. Peter Engelsöy framställs som en av de onda - som inte tror på "fenomenet apatiskt barn" - fast han kanske bara hade en annan uppfattning i vårdfrågan? Sätter ett frågeteckan där eftersom det är omöjligt för mig att veta vem som har rätt i den frågan

Läser man vad svenska barnläkarföreningen skriver om ämnet så är det tydligen svårt att avgöra vilken typ vård som är bäst. Det måste ske en individuell bedömning från fall till fall.

Avgörande för barnens hälsa är dock att de beviljas permanent uppehållstillstånd. Där är de allra flesta numera överens, de enda som fortfarande hänger kvar i föreställningen att barnen fejkade, eller blev förgiftade av sina föräldrar, är två psykiatriker, T Eriksson och T Jackson.

Gemensamt för dessa är att de har ringa, eller inga, egna erfarenheter vad gäller vård av apatiska barn. Deras åsikter baserats på teorier. Vad de tycker delar de gärna med sig på egna bloggar och i diverse kommentarsfält på andras.

Läs boken. Begrunda. Och tänk på att det kunde vara du och din familj. Det kunde ha varit ditt barn.

* svenska barnläkarförbundet består av ett antal framstående svenska barnläkare som t ex Lars H Gustavsson, Tor Lindberg och Claes Sundelin