Män som hatar och allt det där andra

Hustrun har fått upp ögonen för Stieg Larssons Millenuim-trilogi. En vännina pratade om den, jag hade precis läst ut Luftslottet (som är den tredje, och sista (?) delen) och nyfikenheten tog överhanden. Hon gjorde en eftergif kan man säga då hon inte gillar att läsa stora tunga inbundna saker. Böckerna ska vara små och lättviktiga. Fysiskt lättviktigas, alltså. En stor ,tung klump förstör läsupplevelsen, brukar hon säga. Köpa pocket brukar vara lösningen, men nu hade vi redan hela trilogin i bokhyllan. Tjocka, tunga och stora till omfånget. Hon älskade "Män som hatar" , i alla fall till 75 %, kastade sig därför över uppföljaren.
Efter det har det varit ganska tyst. Hustrun brukar vilja konferera och "fiska" efter detaljer när hon läser något hon vet att jag redan läst. Ovanligt otåligt , för att vara hustrun. Som annars är väldigt tålmodig. Faktiskt lite som att smygklämma på julklapparna kvällen före. Nåväl. Nu blev det tyst. Under hennes läsning av "Män som hatar" korsförhörde hon mig om vad jag trodde låg bakom den personens beteende, varför är han så ? varför säger hon så , etc, etc.
När jag försöker mig på en snabbanalys av Millenuim trilogin så är hustruns agerande ganska talande.
Det som var riktigt bra med "Män som hatar" var den Arne Mattson lika stämningen som beskrevs när Blomkvist befann sig i Hedeby . Som i en Hillman deckare. Lite dovt hotfullt, lite gammaldags bruksmiljö och en hemlighet som alla inblandade hade en lite del i . Fortsättningsvis spårade tyvärr storyn ut i rena Hannibal Lecter yran, men det fanns mycket som jag gillade i del 1. Fortsättningarna har dock inte bjudit på samma stämning. Givetvis finns det kvaliteér i de här böckerna, men så här i efterhand känns det, för att uttrycka sig brutalt, som efter en stor middag på en kinakrog: En brakis, sen är man hungrig igen.
Det känns lite som ett luftslott, faktiskt. Jag gillar verkligen karaktären "Lisbet Salander" . Hon är ett fynd. Men jag ogillar den unkne 007 aktige Kalle Blomkvist journalisten. Jag gilar också flera av de grepp Larsson tar till i sitt berättande, men saknar stämningsfyllda miljöer och karaktärbeskrivningar utanför själva huvudpersonerna. Min uppfattning är att allt för mycket krut läggs på ren action , teknik och dramatik. För lite eftertänksamhet. Ungefär som Hamilton böckerna. Blir nog bra filmer av detta.