V E R N E R S B O K H Y L L A

Elmore Leonard är het igen

2012-02-07T06:00:00.006-01:00

Leonard är het igen. I USA går just nu tredje säsongen av "Justified" , en TV serie som bygger på Leonards karaktär, Raylan Givens.
Givens är en polis (US Marshall ) sprungen ur historiska vilda-västern-sheriffer som Wyatt Earp. Han drar m a o snabbare än Lucky Luke.
Gunfighters i 2000-talet ? Kan låta fånigt, men jag tycker Raylan funkar lika utmärkt här som i den tidigare "Riding The Rap" och som bifigur i ett par andra tidiga (Pronto) noveller. Tv-serien har sina klara brister, jag tycker det "fegas" för mycket då man inte törs låta historien bli långsam. Med långsam menar jag eftertänksam, och det skulle behövas mitt i all action. Men visst är den bra, klart sevärd. Jag är inne på säsong 2 och börjar just nu bekanta mig med den här omgångens karaktärer. Scenen är lantlig. Givens är - efter utflykt till Miami - förvisad tillbaka på sin mammas gata som är Harlan County, Kentucky. Bonn-land alltså och här finns mycket av de hillbilly-ingredienser som vi har sett i True Blood; smått galna frikyrkopastorer, hembrännare, ganja-odlare och högerextremister. Som vanligt i Leonard-berättelser så utvecklas det en slags "förståelse" mellan tjuv & polis, vilket jag gillar.

Succén har fått Leonard att på kort tid släppt två nya böcker.Eller, rättare sagt, en ny och en reviderad.
Novellsamlingen "Fire In The Hole", som är själva förlagan till Justified, består av noveller som delvis tryckts tidigare ( When the woman came out to dance) och är små mästerverk ( om man nu gillar E.L) I dagarna släpptes "Raylan" som är en helt ny roman. Den ligger på mitt nattduksbord. Återkommer

Strindbergs stjärna

2011-01-26T05:49:00.004-01:00

Kunde inte motstå hypen, köpte boken på ICA strax innan jul efter att ha läst och hört att detta var "The New Big Swedish Shit".
Och det börjar också riktigt bra med Urban Explorers och klaustrofobiska dykningar i ett vattenfyllt, övergivet gammalt gruvschakt lånt in i dalaskogarna. Den i början förekommande journalisten tycker jag också är riktigt rolig och jag förbereder mig på en stunds lättsam och spännande underhållning. Efter ett tiotal sidor presenteras vi för bokens huvudperson, Don Titelman, som också är en underhållande figur, som balanser sin tillvaro med hjälp av diverse psykofarmaka. Han tar allt, från Amfetamin till Haldol.
Titelman, som har judiskt påbrå, är en akademiker som specialiserat sig på nazistsik symbolik. En annorlunda hjälte, men kanske därför också intressant. Man blir nyfiken. Men sen är det tyvärr stopp.
Man får nämligen inte veta så mycket mer om honom och jag tycker inte man som läsare får krypa in under skinnet på någon av de övriga karaktärerna heller ( som ni märker gillar jag "karaktärer")

Jag vet inte var i berättelsen jag tappar intresset och därmed kontrollen över den här historien. Kanske är det i samma ögonblick som huvudpersonerna lämnar Sverige ? Jag läser,försöker skapa mig bilder, men min initiala entusiasm släcks ju flera av de 500 sidorna jag passerar. Tillslut vet jag inte vad som händer, vem som gör vad - eller i vilket syfte... Jag dränks i en massa nazifakta och gamla historier från första världskriget som egentligen bara är bihistorier till själva berättelsen. Eller så är jag bara okoncentrerad.

Men å andra sidan betyder säkert min o-koncentration att Strindbergs stjärna ( förresten, det handlar INTE om August, det är släktingen Nils som titeln syftar på) inte engagerar. I alla fall inte hela vägen ut.

Jag läser faktiskt inte slutet, eftersom det känns likgiltigt.
Skiter i vad som händer där ute på isen ,när hemligheten- som jag inte längre greppar - ska avslöjas.

Vet inte när det hände sist, å andra sidan är det inte ( inte längre, förr gjorde jag det aldrig ) så ovanligt att jag lägger ifrån mig en bok efter bara ett par sidor. Men att lämna slutet , efter nästan 500 sidor ?

Slutbetyg. Synd på ett ganska bra upplägg, synd att texten är så osmidig och "konstig". Att ingen redaktör påpekat att det blir lite tjatigt och enahanda att hela tiden benämna personerna som : "advokaten" "journalisten" "dykaren" etc, tycker jag är konstigt.

Faktafel förekommer nästan alltid i romaner, det hör nästa till, här är det dessutom så mycket fakta som jag inte är rätt person att bedöma. Men om man slarvar med enkla anatomiska detaljer ( en person i texten sägs ha en skada vid den sextonde kotan ??? ) så kan man misstänka att faktagranskningen har fler brister.

Oskrivet blad- Marie Hermansson

2010-03-22T12:01:00.002-01:00

Trots många rekommendationer, framförallt från mor och hustru, är det första gången jag läser Hermansson, och det är inte alls som jag befarar. Inte alls. Det här är ju en psykologisk thriller i bästa Ruth Rendell stil! Jag kommer genast att tänka på den där vansinnigt otäcka Rendell boken, ....som jag inte minns titeln på just nu... , men som handlar om en hushållerska som till varje pris försöker dölja att hon inte kan läsa och skriva. Hon är analfabet och gör allt - bokstavligen - för att dölja det. Precis som i den berättelsen finns det något "brutalt" i stämningen och i karaktärsporträtten, trots att den här berättelsens bägge existenserna känns än mer udda och främmande. Så märkliga att de egentligen inte kan vara äkta. Jag brukar inte tycka om sånt som delvis saknar autencitet. (Har t ex svårt för Van Veeterens påhittade stad) men här funkar det. Bokens huvudkaraktär ( Reine) och han fästmö (Angela) står utanför världen, men finner, av en ren tillfällighet, varandra. Ett osannolikt par som ändå är som folk är mest. De ser på tv, skaffar barn, sommarhus och bil.
Snart händer det dock otäcka saker och verkligheten visar sig. Mycket skickligt berättat!

Nine Dragons- Michael Connelly

2010-03-03T09:19:00.003-01:00

Michael Connelly - Nine Dragons

den senaste Harry Bosch-deckaren ( hur många finns det nu ? ) utspelar sig växelvis i L-A och i Hong Kong. Den som känner Harry vet att dottern och ex-frun sedan en tid bor i HK. Harry Bosch är - trots sin ålder - åter i tjänst inom LAPD och den här gången kallas han ut till , något som ser ut att vara , ett högst ordinärt rånmord. Offret är en kinesisk butiksägare och mycket snart visar det sig att mördaren förmodligen tillhör den organiserade kinesiska maffiarörelsen. The Triads
Harry befinner sig snart i en situation där dottern och ex-fruns säkerhet är beroende av hur han agerar. För första gången har Harry Bosch en svag punkt och naturligtvis är inte the bad guys sena att utnyttja den. Känns det bekant ?
Inte speciellt överraskande scenario alltså, och på det stora hela är det inte mycket som överraskar den här gången. Inte mycket som gör mig glad heller. Hur mycket jag än gillar Harry Bosch serien så kan jag inte blunda för att det mesta förmodligen är sagt och gjort nu.
Det faktum att stora delar av handlingen utspelar sig i Hong Kong kan kanske få den som är bekant med staden att känna större entusiasm inför Nine Dragons än vad jag gjorde.

Alex Schulman: Skynda att älska

2010-02-27T08:25:00.001-01:00

Om mina första intryck av Alex Schulman fått råda hade jag överhuvudtaget inte ens funderat på att köpa hans bok, "Skynda att älska".
Motviljan hade alltså ingenting att göra med den töntiga titeln (som verkligen är mer än lovligt sentimentalt, speciellt när jag har förstått att texten ska handla om en bortgången fader)

Nej, det handlade uteslutande om personen Alex Schulman. En person som jag aldrig träffat,läst eller ens hört på radio (nej, jag hörde aldrig sommarprogrammet som alla sa var så "himla" bra)

Alex Schulman var en person jag läst om, en person andra kommenterat, en person som de flesta verkade tycka mycket illa om. De första positiv rader jag läste ( och jag minns inte vem som skrev dem ) undrade: Varför ska den där pojken Schulman hålla på och skriva en massa skit när han är så begåvad?

Det handlade förstås om bloggaren Alex Schulman, någon jag aldrig tog mig tid att läsa , just på grund av allt jag nyss skrivit.
Folk med koll i min närhet påstår att bloggaren Alex Schulman enbart var ett PR-trick.
Om det fanns någon "gör-mig-känd strategi" bakom den elake bloggaren vet jag inte och det bryr jag mig inte heller om.
Nog pratat om det.

Författaren Alex Schulman imponerar...a lot!
Berättelsen om Alex och hans familj är väldigt närgången utan att bli påträngande.
En -som jag upplever det - mycket ärlig berättelse som aldrig förlorar sin integritet. Det blir aldrig något "snaskande" ( trots att baksidestexten signalerar litet annorlunda(...varför ?) Det är helt enkelt en mycket värdig och mycket vacker berättelse om en älskad pappa. Kanske den bästa pappa-bok jag läst. Fylld av respekt,förståelse, självinsikt och framför allt, kärlek.

Jag kan också - trots att jag är mycket äldre än författaren och är uppväxt med en ung pappa, som inte var en offentlig person - känna igen mig själv i många av pojken Alex tankar och funderingar. Jag oroades av exakt samma saker när jag var barn, jag försökte ställa det till rätta på samma sätt som pojken Alex gör. Kanske gör alla barn så, jag vet inte, men faktum är att Alex Schulman lyckas beskriva viktiga saker i de korta minnesflashbackarna från bardomen.

Den unga pojken Alex Schulman ger faktiskt ett litet "lill-gammalt" intryck vilket rimmar mycket illa med min mediabild.
När jag lägger ifrån mig boken inser jag att "Skynda att älska" knappast kunde ha haft en bättre titel. Befriande är också att boken innehåller så lite "name-dropping", jag hade förväntat mig mycket av den varan
Som synes fick mina fördomar om Alex Schulman ge vika på punkt efter punkt.

Bravo ! 10 Cola till Alex

Marklund vs Östergren

2010-02-04T12:04:00.003-01:00

Jag är ingen beundrare av vare sig Marklund eller Patterson, men den "skandal" som nu är under uppsegling känns ganska fånig .
Har inte läst bägge böckerna , så kanske det skulle vara klädsamt att inte kommentera , men ...kopiering.
Är inte det förmodade brottet lite väl uppenbart ? Hur hade de tänkt att något sådant skulle kunna passera obemärkt?
Att använda greppet ( ett befintligt konstverk som modell för ett brott) som sådant är ju absolut ingenting nytt. På rak arm kommer jag visserligen bara på Michael Connellys Hieronymus Bosch målningar, men litteraturhistorien måste vara full av liknande referenser.

Resandefolket- Bo Hazell

2010-01-19T19:38:00.005-01:00

Journalisten och radiomannen Bo Hazell har skrivit den första och hittills enda breda skildringen av den minoritetsgrupp som för i tiden gick under den nedsättande benämningen "tattare".
Förr i tiden, förresten. Igår under den svenska Idrottsgalan hade Magnus Uggla den sällsynt dåliga smaken att beskriva Norge som "vårt Tattarland i väst. Sångtexten är visserligen gammal, den skrev under en annan tid, och visst kan jag förlåta Moltas Eriksson och Helmer Bryd för det klavertrampet.
Men 2010..Nä, det stinker faktiskt. Dåligt SVT,dåligt!
Faktum är att Norge - till skillnad mot Sverige- har gjort upp med sitt förflutna vad gäller diskrimineringen av de sk.tattarna.
( Jag slutar nu att skriva det ordet, folkgruppen heter resande). I Norge har statsmakten bett de resande om ursäkt för de övergrepp ( i form av tvångssterilisering, omhändertagande av barn etc ) som förekom fram till 1950-60 talet. Vi svenskar har ännu inte gjort motsvarande. Bo Hazells bok ger oss en inblick i vad det innebar att vara resande och hur denna grupp lyckats överleva fram till våra dagar. Man räknar med att 15-25 000 människor i Sverige är av resandeursprung. Ingen vet egentligen varifrån de resande härstammar och vi får i boken höra flertalet teorier. Bland annat tror vissa att de resande härstammar från soldater som följde de svenska trupperna hem efter krigen i Europa. Resandefolket är en välskriven, faktaspäckad och mycket intressant berättelse om landet vi lever i. Jag är ganska säker på att det stora flertalet inte känner till att vi i det här landet också har bedrivit något som närmast kan liknas vid etnisk rensning.

Carin Gerhardsen- Mamma,pappa,barn

2010-01-08T08:17:00.003-01:00

Jag har inte läst den första delen i Gerhardsens "Hammarbyserie".
Kanske är det bäst att nämna det .
Kanske är det också därför som jag inte känner de personer hon skriver om särskilt väl. De är bara namn; Sjöberg, Westman, Sallén etc. Efter att ha läst Kjell Eriksson ( som f.ö också ligger på Ordfront Förlag) är jag väl bortskämd, men om jag ska gnälla på någonting så är det just avsaknaden av djup i personskildringarna. De förblir anonyma boken igenom, kanske hade jag haft mera "kött på benen" om jag läst "Pepparkakshuset" innan.

Det finns dock ett undantag. I ett sidospår berättas om ung kvinna med funktionshinder. Kvinnan är dotter till en av Hammarbypoliserna. Här anar vi (som läsare) inledningsvis att något inte står rätt till. Efter hand börjar en otäck historia nystas upp och jag utgår ifrån att vi i nästkommande roman kommer att få följa utvecklingen.
Utan att avslöja för mycket kan jag berätta att det rör en aktuell problematik kring funktionshinder ( aktuell därför att vi tyvärr alldeles nyligen läst om det i pressen)

Jag får också en känsla av att Carin Gerhardsen är insatt i funktionshinder som autism/utvecklingstörning....utan att veta någonting om hennes bakgrund så får jag för mig att det här ämnet är viktigt för henne.

"Kött på benen" är förresten en metafor som mycket väl skulle platsa i den här texten. Detta ska absolut inte tolkas som negativ kritik. Texten i Mamma,Pappa,Barn är rak, effektiv och okomplicerad. Lättläst, utan att kännas som en "Läckbergs klartext".
Historien är bokens styrka. Sällan har jag jag läst en svensk deckare som haft sådant driv. Texten innehåller mycket dialog och det går verkligen undan, man har svårt att värja sig, det är svårt- för att inte säga omöjligt- att avsluta eftersom nästa kapitel också inleds med någonting som man måste få veta mer om.

Gerhardsen har verkligen det som Eriksson (om jag nu ska fortsätta jämföra) saknar, nämligen en välkonstruerad deckarhistoria som går från A-Ö utan att man tappar bort en endaste bokstav på vägen.
Ämnet är hemskt, man blir upprörd över den grymma och cyniska värld Gerhardsen målar upp.
En ovanligt bra intrig-deckare! En svensk - måttfull - Harlan Coben

Kjell Eriksson- Svarta lögner, rött blod

2010-01-05T10:11:00.011-01:00

Tyvärr råkade jag hoppa i kronologin när det gäller Kjell Erikssons nionde (i en serie om tio) Ann Lindell- deckare.
Läste den en vecka efter avslutande "Öppen grav". Det var ett misstag, jag vet inte varför det blev så, jag har alltid haft full koll på Erikssons utgivningar . Nåväl, det är ingen katastrof, böckerna står sig bra som fristående historier. Den här gången har Kjell Eriksson placerat sin huvudhistoria bland Uppsalas hemlösa dock utan att ha några djupare ambitioner att bena i problematiken, vilket känns lite fattigt. För en uppsalabo är det alltid roligt att läsa Eriksson, och kanske är detta - tillsammans med Prinsessan av Burundi - den historia där jag känner igen min stad allra bäst. I det digra persongalleriet dyker det dessutom upp en och annan verklig uppsalaprofil, vissa t o m under eget namn. Parallellt med mordgåtan utspelar sig ett relationsdrama som jag misstänker är det avsnitt som författaren koncentrerat sig mest på. För så är det nästan alltid när det gäller Eriksson. Det finns alltid en annan "viktigare" berättelse att berätta än själva brottet. Ibland kan det blir irriterande. Jag tycker ofta att Kjell Eriksson är mindre noggrann med själva mordintrigen. Brotten ter sig (ibland) orimliga, våldet som brukas står ej (ibland) i relation till brottet etc, etc ...ofta lämnas många lösa trådar som aldrig får någon förklaring. Personligen skiter jag i sådant, men är man en deckar-konnässör av den traditionella sorten förstår jag att man stör sig på dylikt "slarv". Men den här gången tycker åtminstone jag att det mesta faller på plats... och så är det ju det här med Uppsala.
Kanske är det ointressant för människor som inte känner staden, men min favoritpassage är när en av bokens huvudpersoner ( en åldrande missbrukare) i sakta mak glider fram genom Uppsala i en roddbåt. Från Fyrisån ser han staden och han minns fabriken där farsan jobbade, kolonistugan där han lekte barn, trappan där han brukade sitta och öla osv. osv. För mig räcker det långt.
Svarta lögner hamnar, tillsammans med Prinsessan från Burundi, i min absoluta Eriksson-topp.

John Locke

2010-01-04T08:54:00.004-01:00

Julhelgens sena kvällar har familjen tillbringat tillsammans framför "Lost". Perfekt familjeunderhållning; Spännande, fantasieggande och lite lagom otäckt. "Lost" är också väldigt snällt ( inga fula ord, ingen sex) helt okontroversiellt och okomplicerat. Skådisarna är alla okända för mig, men jag satt länge och funderade över John Locke...var hade jag sett honom tidigare? Locke är en av seriens intressantaste karaktärer som jag antar kommer att få överleva ("Lost" handlar om ett sällskap som överlever en flygplanskrasch, men tvingas leva på en öde ö fylld av lurande faror) ganska så länge.
Men åter till skådisen, vem är John Locke ? Jo, samma kille som spelade den oerhört otäcka farsan i skräckisarna "Stepfather " från mitten av åttiotalet.

The Wire : Truth to be told

2010-01-04T07:39:00.004-01:00

Aftonbladets Markus Larsson tipsar om "Truth to be told" , historien om HBO´s suveräna TV -serie, The Wire .
The Wire är, tillsammans med Sopranos och Six Feet Under, 00-talets bästa TV serie. Samtliga är HBO producerade och samtliga har av någon underlig anledning aldrig slagit ordentligt i Sverige. Nåja, Sopranos har ju efter det att den visats i repris och pluggats via Aftonbladet nått en större publik även här. Men visst är det lite märkligt att så många ( 73 % i Aftonbladets nätomröstning) aldrig hört talas om The Wire ?
Serier som Lost och 24 verkar av någon anledning tilltala svenskarna mer.

Alex Schulman

2010-01-04T07:31:00.001-01:00

Aftonbladets bäste krönikör, Alex Schulman, skriver klarsynt och vackert idag om Björn Ranelid. Applåd!

Kjell Eriksson-Öppen grav

2009-12-30T06:30:00.003-01:00

Har nyligen avslutat den tionde, och sista, Erikssonromanen om Ann Lindell vid uppsalapolisen.
Uppsala, som också är min stad, har skildrats i olika perspektiv genom hela serien och den här gången har Eriksson placerat fokus- dvs, mordet - i överklass-stadsdelen Kåbo.

En nobelpristagare, hans hushållerska och grannarna i villakvarteret är huvudpersonerna i dramat. Som vanligt ligger historiens styrka i personbeskrivningarna. Brotten som begås i Erikssons deckare är sällan relevanta eller särskilt trovärdiga och så är det även denna gång. Det kan störa mig, men i Erikssons fall spelar det ingen roll. "Målet är ingenting, vägen är allt" , brukar det ju heta, och i Kjell Erikssons fall stämmer det utmärkt. Styrkan ligger i personporträtten, miljöbeskrivningen, skildrandet av människor och deras - många gånger - komplicerade förhållande till varandra.

Mordhistorien har som sagt en underordnad betydelse, faktiskt bara en förevändning för att vi ska få lära känna människorna i dramat. Det kan kännas onödigt, men faktiskt så är det är många deckarförfattare som "bara" använder brottet som en ingång till själva romanen. Jag har alltid uppfattat Kjell Eriksson som en sådan författare och jag tycker det blir tydligare för varje roman. Nu, när jag ska skriva detta, har det gått någon vecka sen jag avslutade "Öppen Grav" och jag minns ärligt talat inte vad det var som fick polisen i Uppsala att intressera sig för den gamle nobelpristagaren och hans trotjänare. Men jag minns däremot historien om systrarna från kusten som flyttar in till staden " för att tjäna", jag minns den akademiska avundsjukan, jag minns Violas begravning och Ann Lindells slutliga avsked till "träbocken" Edvard och Gräsö och jag minns framförallt den gamle nobelpristagaren och hans grannar på "fina gatan" i Kåbo. Jag kommer definitivt att sakna Ann Lindell.

Maj Sjöwall & Per Wahlöö: Roman om ett brott

2009-12-24T15:07:00.026-01:00

Bakgrund : Mellan 1965 och -75 skrev författarparet Maj Sjöwall och Per Wahlöö en svit ( tio romaner ) om kriminalkommissarien Martin Beck och hans kollegor vid Riksmordskommissionen. Böckerna gjorde stor succé, även internationellt, och ses - i vissa kretsar - fortfarande som oöverträffade. Samlingsnamnet för hela romansviten var ; Roman om ett brott. Som alla vet har "Beck" filmatiserats in absurdum, men det är en helt annan historia.

Min introduktion till Sjöwall Wahlöö kom ( som vanligt när det gäller litteratur) från modern som stack åt mig "Roseanna" (1965) då jag hade plöjt alla böcker vi hade av Maria Lang. Jag minns att jag tyckte Roseanna var så mycket modernare och tuffare än något jag tidigare läst....och det kanske inte så konstigt Maria Langs Christer Wijk -deckare visade en helt annan bild av Sverige än vad som beskrevs här. Det här var "vuxet" !

För den som inte känner till karaktärerna - mer än hur de framställts på vita duken- följer här en kort presentation:

Kommissarie Martin Beck är en gift man i medelåldern. Han har två barn och bor i hyreslägenhet i söderförort. Äktenskapet är skakigt redan i inledande Roseanna och blir definitivt inte bättre med tiden. Litteraturens Beck är dock en stabilare person än den karaktär som gestaltas av Peter Haber. Han är en lite småtråkig man som ägnar all sin tid åt jobbet. Han verkar inte ha några kontakter utanför arbetet. Ytterst kompetent och en ganska bra chef. Hans största intresse utöver arbetet är att bygga modellfartyg.

Lennart Kollberg är hans närmaste man, vän, och kollega. Kollberg är desillusionerad, vantrivs tidvis i kåren och han skäms många gånger över att han är polis. Kollberg bär inte vapen och för ofta ett förlåtande resonemang kring "klienterna".
En förstående och in-kännande person. En humanist som funderar mycket över yrket.

Gunvald Larsson är Kollbergs motsats. Larsson är den som stämmer bäst överens med filmkaraktären. En snobb som är rapp i käften och gärna tar saken i egna händer. Kolberg och Larsson går inte ihop, däremot jobbar Kollberg ofta tillsammans med den lille dystre norrlänningen Einar Rönn.

Melander, som minns allt om Stockholms kriminella, bör också nämnas, samt de uniformerade polismännen Kristiansson och Kvant som får symbolisera ena sidan av inkompetensen inom poliskåren. Den andra sidan representeras av alla fascistoida befäl (som t ex Becks närmaste chef, Malm ) som endast är intresserade av politik och att det ska se bra ut i media.
Stockholm är oftast skådeplatsen, men det mördas även i Malmö, dit författarparet flyttade mot slutet av karriären.

Sjöwall och Wahlöö blev stilbildande. Realism och samhällskritik som liknade Hammet och Chandler mer än Agatha Christie. Senare skulle både Mankell och Leif GW Perssons låta sig inspireras (framförallt Persson har flera gånger påpekat att S&W tillhör hans förebilder, GW´s sista romansvit har ju t ex också den undertiteln; roman om ett brott.)
Jag tycker också att GW stilistiskt påminner om dem och kanske har han t o m förfinat Sjöwall & Wahlöös ganska avspända, resonerande, lätt "akademiska" tonfall.

Jag har som sagt läst serien både en och två gånger. När jag nu återvänder till "Det slutna rummet", "Mannen som gick upp i rök" och "Polismördaren" märker jag att de faktiskt håller mycket bra fortfarande. Tidens tand har varit skonsam, det är till och med riktigt roligt att läsa om radiobilar, telefonkiosker, människor som röker (hela tiden och överallt) , män i hatt, galoscher och annat som tillhör dåtiden. Vissa ord som används har nästan försvunnit, t ex använder Sjöwall & Wahlöö ofta ord som "tillnärmelsevis", "trankilt" och "luguber" . Det sistnämnda är också ett ord som Klas Östergren ( inga jämförelser i övrigt) verkar vara förtjust i.

Så: Om ni inte redan gjort det. Leta fram en gammal Sjöwall & Wahlöö, eller gå på bibblan och låna upp ett antal av dessa svenska klassiker. Ingen lär bli besviken.

Några ps:

1) Strax efter min Sjöwall & Wahlöö period lånade jag några Ed McBain av en bekant till mina föräldrar.
Ed McBain , tyckte jag, påminde starkt om S&W ( eller tvärtom) , något jag också uttryckte vid fikabordet på en tidig praktikplats jag hade på SöS i Stockholm. (För övrigt en av de få gångerna jag vågade öppna munnen)
Jag fick genast mothugg av min handledare, som var en manlig sjuksköterska med journalistambitioner ( den här personen skulle senare dyka upp som nyhetsjournalist på TV4)
Han skrattade ut mig och menade att de där hade jag missuppfattat totalt.
Jag nämner det därför att jag nyss läste en intervju där Maj Sjöwall berättar att många kritiker påpekade likheter mellan Beck-serien och det MacBain skrev om sina poliser i den fiktiva staden Isola. Maj Sjöwall förnekade att de skulle ha varit påverkade av McBain och menade att de faktiskt inte kände till honom när de skrev Roseanna. Jag var således inte ensam om min åsikt, vilket känns rätt bra.

2) I Polismördaren ( 1974) återkommer den man som mördade Roseanna då en kvinna försvinner på den lilla ort där han slagit sig ner efter fängelsetiden. Mannen blir givetvis huvudmisstänkt och Martin Beck får rycka in. Parallellt med utredningen om den försvunna kvinnan arbetar Kollberg med ett polismord i Malmö. Polismördaren flyr Skåne i en stulen bil och gömmer sig i ett litet småländskt samhälle. Samhället heter Malexander. Poliser säger alltid att de inte tror på tillfälligheter, men detta är givetvis en mycket läskig sådan.

Bra

2009-11-17T08:37:00.002-01:00

Nyss gick MoDo ut med nyheten att både Peter Forsberg och Markus Näslund ( A.K.A Knoll & Tott) kommer att spela för MoDo säsongen ut. Ett par minuter efter det att MoDo släppt sin bomb mejlar Brynäs IF att : I kväll spelar Brynäs mot Foppa. Kom till Läkerolen !
Detta blir bra för hela Elitserien

Stackars alla barnen i Vellinge

2009-11-12T15:58:00.003-01:00

Undrar vad som är fel i Vellinge ?
 Först var det rektorn på gymnasieskolan som skulle "skoja till det " i en krönika i lokalpressen.
 Apropå hetsen kring svininfluensas skrev han :

  " Ibland blir det någon mix av statlig, regional och självutnämnd myndighet. Exempel på det senare är föreningar och råd som bildas kring alla, efter 80-talet uppfunna, handikapp som allergier, Asberger, Damp, ADHD, anorexi, dyslexi, dyskalkyli, oral galvanism, anal magnetism... endast fantasin sätter gränser."

  Han menade INTE att dessa sjukdomar var påhittade, han menar att de gapas för mycket från de här leden och att han oroades över vad som var sjuk i landet när man plötsligt blev anorektisk....eller fick någon annan "konstig" nyuppfunnen 80-tals diagnos.
Påstod han.   

Hursomhelst.  Jag förstår syftningen, även om den var sällsynt korkad, och samtidigt är det väl inte underligt om rektorn uppfattas som lite raljant när han räknar upp ett antal vedertagna diagnoser ...och..  "Anal Galvanism" !

  Just den lilla skojsiga benämningen är beviset för att han faktiskt sätter frågetecken kring diagnoser som ADHD O Asperger ( observera stavningen) och anorexi - vilket betyder att jag inte ger mycket för den ursäkt han senare publicerade. 
Vilken utmärkt förebild han är, rektorn.

Nu är Vellingeborna rädda för ett antal ungdomar som är på flykt undan krig och terror.
Man tror att de ska börja sno cyklar och börja jävlas så fort de fått tak över huvudet och piggnat till lite.
Varför skulle de sno cyklar ? Varför skulle de jävlas ?

Vilken utmärkt förebild han är, kommunalmannen (M)

Strage - TxT

2009-11-06T08:52:00.005-01:00

Fredrik Strages senaste reportagebok ,Text, har jag haft som bredvid-läsning den senaste månaden. En perfekt bok att ta till då
t ex "De Apatiska" gjorde mig matt eller när Ellroys senaste känns för språkligt avancerad.
Strages krönikor är av den typen att de (nästan) alltid intresserar, trots att ämnet på förhand kan tyckas vara helt iskallt.
Det beror förstås på att Fredrik Strage är en utomordentligt skicklig skribent. Han kan i alla fall få mig att fascineras lika mycket av en VHS fetischist ( som samlar svindyra italienska skräckrullar på VHS) som fnissiga fjortonåriga flickor som häckar utanför Backstreet Boys hotell i hopp om att bara få en skymt av sina söta idoler. Att han lyckas förmedla detta till en trött femtioåring som mig beror säkert också på att han själv verkligen förstår och respekterar de här människorna och deras "obessesions" , hur knäppt det än kan verka.

Kan inte låta bli att - som vanligt - hacka på Aftonbladet.
1 - Svininfluensan: Finns det någon tidning som drivit anti-vaccin budskapet envisare än AB ?
Ungdomar sägs nu vara tveksamma till vaccin. I en artikel i UNT nämns skräckvideon - den på kvinnan som drabbats av en svår neurologisk sjukdom efter att ha tagit vaccin - som den främsta orsaken till att låta bli att vaccinera sig.
Att kvinnan vaccinerats mot säsongsinfluensa och att det inte alls är klarlagt att vaccin är orsaken till Dystonin verkar man bortse ifrån. " Budskapet " AB sände verkar ha tagit skruv.

2- Sportbladet skriver om Foppa:
"Är han inte bättre har han ingenting i OS att göra" Säger Tomas Ros efter gårdagens come-back i Tre Kronor.
Vem hade förväntat sig något mer än det vi fick se igår ? Både Ros och Wennerholm har gjort det bästa för att piska upp förväntningarna, men ärligt talat. Vem trodde att Foppa skulle gå in och visa att OS platsen var självklar ??
Idag när vi fått beviset att det är långt mellan juniorträningar i Övik och internationella matcher erkänner Wennerholm lite klädsamt att "han är i viss mån skyldig"
Häromdagen idiotförklade han Bengt Åke för att han inte tog ut Foppa i landslaget.
Wennerholm menade att Foppa var självskriven.

Jag vill också att Foppa kommer tillbaka, men man måste vara realist.
Tyckte han glimrade till igår, men enbart i andra perioden, och då spelade Tjeckien ganska dåligt.
Men annars var Foppa ett bra exempel på hur en matchotränad spelare uppträder.
Osäker, dålig tajming och lite klumpig i närkamperna . Han ville inte vill göra bort sig.
Men han kommer att vara bättre redan i nästa match.
Det som var oroväckande var inte den dåliga formen, jag blev mest oroad över hans - tillsynes - dåliga balans.
Foppas styrka har ju alltid varit att han - trots att han inte är ngn jätte - varit otroligt svår att få ur balans. Igår ramlade han runt lite som han gjorde den där sista säsongen i NHL. Det såg lite oroväckande ut, inte de missade passningarna.

De apatiska- Gellert Tamas

2009-10-28T12:06:00.003-01:00

Precis som Gellert Tamas förra bok, "Lasermannen", så är det här en berättelse som griper tag, och det ordentligt.
Jag har svårt att lägga ner den fast det samtidigt är nödvändigt att faktiskt ta pauser då och då.
För att hämta andan.
För att fundera och - framför allt - för att fråga sig; kan det här verkligen vara sant ?
För det är en ohygglig historia,. Det räcker med att säga det.

En ohygglig historia som är i paritet med svenska skamfläckar som de rashygieniska tvångssteriliseringarna, Bollhusmötet i Uppsala och Baltutlämningen.

Att sen Gellert Tamas - precis som TV programmen "Uppdrag Granskning", "Kalla Fakta" etc, - tenderar att går lite för långt , blir lite för övertydlig (... som om jag inte redan hade köpt hans tes ? ) ska man vara medveten om.
( läs journalisten Hanne Köhlers synpunkter "vem granskar granskaren" , DN Debatt)

Det blir lite för mycket "demoniserande" här och var och jag tror inte det är så svart-vitt som Gellert Tamas gör gällande i alla lägen.
De ensidiga sättet att berätta irriterar mig i de "grävande" TV programmen och det irriterar mig också här. Ond mot God.
Trots det goda uppsåtet. Eller kanske på grund av det. Jag tycker det är onödigt.
Ger man motståndaren - som i det här fallet är diverse främlingsfientliga element - öppningar, i form av att inte berätta hela sanningen, så lär de utnyttja det.

Men vad gäller huvudfrågan; att Sverige agerade ovärdigt och inhumant och att den svenska regeringen baserade sin kunskap om de apatiska flyktingbarnen på myter och löst prat , där är jag helt med på tåget. Lägger man samman de fakta som presenteras ( och som också finns att läsa på nätet, ex Läkartidningen) så går det inte att bortse ifrån att Sverige har uppfört sig riktigt djävla illa.

Höga myndighetspersoner, t o m ministrar - personer man ska kunna lita på - skapade misstänksamhet runt barnens sjukdom som negativt påverkade deras rätt att få uppehållstillstånd i Sverige. Medvetet eller bara pga av dumhet, det kan inte jag avgöra. Regeringen och moderaterna vägrade också att ge barnen asyl då man var rädd att detta skulle starta en lavin av apatiska barn. Efteråt visade det sig att detta inte alls skedde. ( Läkartidningen , klargörande konferens om barn med uppgivenhetssymptom, 2008)

I DN och andra tidningar ( nu menar jag inte texter från diverse skumma bloggar ) kan man hitta upprörda svar från utpekade personer. Bland annat regeringens samordnare, Marie Hessle och psykiatriker Peter Engelsöy som bägge har mindre smickrade roller i den här historien.

Vad gäller Hessle, som tillsammans med ministern Barbro Holmberg och Annica Ring (Hon som bjöd på champangne efter en lyckad avvisning) från Migrationsverket utpekas som historiens verkliga värstingar, så kommer också hon ( tillslut) fram till samma slutsats som Tamas; nämligen att det INTE finns belägg för att barnen fejkade sjukdom eller var förgiftade. Det är också hennes sista kommentar i boken.

Hennes invändningar idag handlar mer om vad som var "hemligt" i mejl korrespondensen, eller vad som var dolda agendor, och var i berättelsen hon anser att GellerT plockar ord och meningar ur sitt sammanhang. Men i sak har hon inga invändningar.

Psykiatrikern Peter Engelsöy protesterar - I ett öppet, personligt brev i DN - också kraftigt mot Tamas sätt att återge verkligheten. Om jag förstår det hela rätt representerar Engelsöy den grupp - inom vårdapparaten - som anser att barnen ska behandlas i öppen vård.
Inte heller han motsäger Tamas i sakfrågan, däremot har han en annan uppfattning i vårdfrågan. Vilket inte alls är konstigt eftersom det verkar råda förvirring på det området.

Öppen eller sluten vård. Det verkar finnas en stor osäkerhet inför detta inom hela vårdkedjan. Kanske har det med psykologisk grundiställning
(dynamsik vs. beteendeinriktad) att göra ? Vad vet jag.

Geller Tamas ger förbehållslöst de läkare som förespråkar sluten vård rätt. De övriga framställs mindre "goda", eller oförklarligt oengagerade. Peter Engelsöy framställs som en av de onda - som inte tror på "fenomenet apatiskt barn" - fast han kanske bara hade en annan uppfattning i vårdfrågan? Sätter ett frågeteckan där eftersom det är omöjligt för mig att veta vem som har rätt i den frågan

Läser man vad svenska barnläkarföreningen skriver om ämnet så är det tydligen svårt att avgöra vilken typ vård som är bäst. Det måste ske en individuell bedömning från fall till fall.

Avgörande för barnens hälsa är dock att de beviljas permanent uppehållstillstånd. Där är de allra flesta numera överens, de enda som fortfarande hänger kvar i föreställningen att barnen fejkade, eller blev förgiftade av sina föräldrar, är två psykiatriker, T Eriksson och T Jackson.

Gemensamt för dessa är att de har ringa, eller inga, egna erfarenheter vad gäller vård av apatiska barn. Deras åsikter baserats på teorier. Vad de tycker delar de gärna med sig på egna bloggar och i diverse kommentarsfält på andras.

Läs boken. Begrunda. Och tänk på att det kunde vara du och din familj. Det kunde ha varit ditt barn.

* svenska barnläkarförbundet består av ett antal framstående svenska barnläkare som t ex Lars H Gustavsson, Tor Lindberg och Claes Sundelin

Mera SD

2009-10-19T16:23:00.004-01:00

Den sista meningen i Jimmie Åkessons debattinlägg
är också intressant :

"Som sverigedemokrat ser jag detta ( Islam och muslimer) som vårt största utländska hot sedan andra världskriget och jag lovar att göra allt som står i min makt för att vända trenden när vi går till val nästa år".

Största hotet ? Var - exakt - finns det hotet ?
Vilket parti representerar fundamentalistisk islam i riksdagsvalet ?
Finns det överhuvudtaget ett sådant parti i Sverige?

I det här landet tar man makten genom att vinna politiska val.
Eller tro Åkesson att de fundamentalistiska islamisterna ska ta landet genom väpnad kamp ?
Är det inte snarare så att Åkesson och hans anhang själva utgör det där hotet? Men det är ju iofs ett inhemskt hot.
Lika hemskt är det hursomhelst.
Andra världskriget är ju också en snygg liknelse i det här sammanhanget.
Vem i församlingen påminner mest om det kriget?

Nä. SD är ett parti för rädda människor.

Politik

2009-10-19T14:33:00.006-01:00

Brukar aldrig kommentera politik på den här bloggen, den har hittills uteslutande handlar om populärkultur och sport.
Fram till i dag.
Idag publicerade Aftonbladet ett debattinlägg ( eller vad man ska kalla det ) från SD´s ledare, Jimmie Åkesson.
SD sägs ju vara folkets parti och stå för åsikter som "folk" , som är som "folk" är mest, tycker. När jag läste texten så fastnade jag direkt i första meningen. Vad står det ? Vad menar han ?
Begriper "folk" det här eller är det bara jag som är korkad ?
Jag är inbillar mig vara hyfsat upplyst, medveten och allmänbildad. Inte smartare än genomsnittet, men inte dummare heller.
Men det krävdes ett par genomläsningar innan första meningen blev begriplig.
Men jag är inte säker. Jag tror mig förstå vad han menar .

/citat/

" En av mångkulturens många inneboende paradoxer är att den, trots sitt universella anspråk, är ett monokulturellt fenomen som endast funnit grogrund i den postmoderna, oikofoba* västvärlden och som därför också tar sin utgångspunkt i västerländska fenomen och erfarenheter när man bedömer och analyserar omvärlden."

/slut citat/
Vad betyder då meningen här ovan ?
jo, jag tolkar det så här.

Att : Det är bara i moderna länder som USA, Sverige och Tyskland som mångkultur förekommer och förespråkas.

Att: man i de ovan nämnda länderna ( som då är Sverige, Tyskland, USA mfl) förnekar och föraktar sin hembyggd.
(Det är vad ordet "oikofoba" betyder. Ett ord som är så krångligt att redaktören - på eget bevåg - satt en förklarande fotnot i slutet av artikeln.)
Att : Vi i väst har bestämt oss för att mångkulturellt är bra.
Något vi baserar på våra egna erfarenheter och sen applicerar på vår omvärld.
Alltså ; det är bara vi i den upplysta moderna västvärlden som gillar mångkultur.

Så tolkar jag Jimmie Åkessons första mening.
Det blir verkligen en paradox!

Om då Jimmie Åkesson är av en annan ( kanske motsatt ) uppfattning (än de påståenden han räknar upp ) så kan jag inte få det till något annat än han föredrar synsätt som förekommer i länder där man är emot mångkultur, bara värnar om sitt och de sina, samt inte är modernt västerländskt. Vilken typ av länder är det då ?
Låter som ett totalitärt och medeltida land. Ett sånt land som människor flyr ifrån. Är det något att eftersträva?

Något som travar på i samma takt är ju det vanliga SD exemplet med att "jag kan minsann inte åka till Iran och ställa mig och gapa. Då blir man avrättad!"
Apropå att man bör ta seden dit man kommer, vilket i detta fall innebär att man som utlänning i Sverige ska hålla käft och vara nöjd. Annars kan man ju åka tillbaka om det inte passar.
Är vi då bättre än dem, kan man ju undra? Är det inte det som är demokrati? Att man faktiskt får säga det man tycker ?
Så som vi gör i mångkulturella ,moderna västerländska länder?

Jag undrar om Åkesson verkligen önskar sig en utvecklig åt Iran-hållet?
Är det inte bra att man kan gapa och klaga utan att bli avrättad?
Får inte ihop SD logiken alls.
Jag tror dock att i Åkessons Sverige skulle inte Åkesson få säga vad han tycker
Så som han fick idag.
Tack för det Aftonbladet .

ps,
Och tack för fotnoten.

Idoler

2009-10-19T11:41:00.003-01:00

Brukar svänga mig med att jag inte ger ett skit för Idoler och andra trams- artister.
Idol tycker jag fortfarande är ett hemskt program.
Intressant musik får svårare och svårare att nå fram, trots att vi har fler Radio /TV kanaler än någonsin. Program som "Idol" befrämjar ju inte direkt spännande och kreativ musik. Men, det finns undantag. Amanda Jenssen måste vara tidernas bästa Idol
Någonsin. I hela världen.
Hörde nyss Happyland och blev impad.
Vem är hennes proudcent ? Inte kan det vara någon Idol-människa ? Om det - Gud förbjude - är så , då lovar jag att se Idol resten av veckan

Nej, inte Svennis !

2009-10-19T11:33:00.002-01:00

Flera uppgifter i media pekar på att förbundet faktiskt är intresserade av folkets man, "Svennis"
För en gångs skull håller jag med Peter Wennman på Bladet. Han brukar hacka på Svennis så fort chansen ges.
Wennman är - enligt mig- starkt färgad av sina brittiska förebilder, men idag ger jag honom rätt.
Jag tror Svennis & Svenska Fotbollslandslaget det är en "lose- lose situation "

Career moves

2009-10-19T09:16:00.002-01:00

Tidningen Q hade i fjol en artikel med tips till artister som snabbt ville förbättra sin karriär. Tänkte på den idag då jag hörde Darin sjunga en cover på Coldplays "Viva la Vida".
Varför ?
Vad har pojkstackaren för rådgivare?
Man kan ju tycka vad man vill om utförandet, men " Viva La Vida" har väl precis lämnat topplistorna?
Eller är det en återgång till 60-talet då svenska artister förväntades spela in den senaste USA och Englands-hitten ?
----------

I dont need any "career moves" , I´m an f--cking artist
/Mike Scott

Kvinnlig förbundskapten

2009-10-18T06:16:00.004-01:00

Inbillar mig att jag är feminist, men i den senaste tidens förbundskaptens debatt märker jag att mina åsikter faller över i - om inte motståndarlägret - det som kallas stofil-facket. De konservativa.Männen som värnar om sitt.

Jag försvarar mig med att det får inte bli rena stolleprovet bara för att det ska vara i sakens namn.
Bagkgrund :

Pia Sundhage föreslås som förbundskapten ,eller assisterande förbundskapten, för det svenska herrlandslaget i fotboll.
Det är DN´s Johan Esk som säger det. Esk är bra, tycker jag.
En av de bästa sportjournalisterna vi har. Möjligen skulle jag köpa tanken med Pia i den assisterande tränarrollen. Möjligen. Det skulle vara ett djärvt grepp och hon skulle nog våga sig på det, men det finns en person ( Lennartsson ) som ska ha jobbet om man ska följa förbundets planering och de långt ställa målen för landslaget. Lenartsson är idag boss för U-21 - Framtidens landslag- och en mycket framgångsrik sådan.

Därför tycker jag inte att Pia ska få jobbet. Lennartssson ska ha det. Annars kastar man bort mycket kunskap.
...men om inte Lennartsson fanns, Javisst.

Är dock inte säker på att spelarna skulle acceptera Pia som ass, för visst finns det ett motstånd mot att kvinnor får ledarroller inom herrfotbollen. Motståndet har dock mer med det faktum att damfotbollen är på en väsentligt lägre nivå, rent utförarmässigt, än om tränaren har en kuk eller inte.
Inbillar jag mig.
Framgångar på damsidan - även på tränarsidan - är inte överförbara till herr fotboll.
Så är det bara.
Skillnaden är jättelik. Inte i fråga om ledarskap, men män är - än så länge överlägsna kvinnor på att sparka boll.
Och det är inget konstigt. Damfotboll är i en jämförelse en relativt ny sport.
Ledarsidan hänger till en viss del med i den här herarkin. En divsion 1 tränare får sällan erbjudande om att träna Internationella lag. Men vinner hans lag ett par cuper, visar upp sig internationellt, han blir ett "namn" så kommer snart erbjudanden om tränar jobb. De allra bästa får förbundskaptensjobben. Men då ska man ha meriter, man ska vara "någon".
I Sverige har vi förbundsmallen där man börjar i botten med pojklag, jobbar sig upp och så småningom är ens grabbar män och då blir man förbundskapten. Så ser Lennartssons framtid ut. Kanske borde Pia - om hon nu överhuvudtaget är intresserad - göra som Lennartsson, starta med ett ungdomslandslag?

Pia Sundhagens OS Guld med USA´s damer väger mindre meritmässigt än ett SM Guld . Förbundskaptensjobben fördelas ( som de flesta andra jobb) utifrån kompetens och meriter och ska man följa den måttstocken så kommer Pia en bra bit ner på listan. Inte för att hon saknar kuk och inte för att hon saknar kompetens. Men hon saknar meriter som är jämförbara med övriga "sökanden". Hon slår dock Tomas Jennerby ( som har kuk) och många andra män. I min bok slår hon också Glenn Strömberg ( som är mångas favorit till det här jobbet) som i o f är en fantastisk analytiker, men helt saknar tränar-erfarenhet. Hon slår också- enligt mig igen- Henke Larsson som inte heller har någon tränarerfarenhet att prata om.

Jag vidhåller alltså att Damfotboll är en annan sport och inte kan jämföras rakt av med herrarnas variant. Det är därför spelarna blir förbannade ( Anders Svensson i p3) Jag tror han kände sig förolämpad över att blir jämför på samma skala som damer. Vem vill "byta ner sig" . Skulle du vilja ha en mindre meriterad (jag säger inte mindre kunnig, för det vet vi inte om hon är. Men hon har definitivt ett svagare CV än övriga kandidater ) chef bara för att könet var rätt?

Nya böcker

2009-10-14T06:22:00.002-01:00

På läslistan:
( om jag nu kommer igenom sega "Sista Vintern" av Åke Edwardsson. Inhandlad i GBG för lokalkänslans skull)

Kjell Erikson - Öppen grav
Gellert Tamas- De apatiska
Klas Östergren - Den sista cigaretten*
Elmore Leonard: Road Dogs
James Ellroy- Feast of Death
Michael Connelly: Nine Dragons

( Den sista cigaretten var A-spåret på Pink Champagnes sista singel ( 1983) , texten skrevs av Klas Östergren)

Svennis

2009-10-13T07:29:00.002-01:00

Alla verkar vilja ha Svennis som ny förbundskapten. T o m Glenn Strömberg vill det. Lite förvånande att Glenn går på den linjen, tycker jag. All respekt för Glenn Strömberg!

Visst vore det intressant med Svennis men jag tror inte det blir av.
Minns en intervju för flera år sedan då Svennis påpekade att Sveriges VM brons från 1994 var en så stor bedrift att den förmodligen inte skulle överträffas eller ens tangeras . I alla fall inte under överskådlig framtid.
Om han inte har ändrat uppfattning så tror jag det ( faktumet att VM brons inte går att bräcka) betyder mer än pengar och eventuella kontrakt med andra klubbar.
Jag har svårt att tro att Svennis skulle gå in i den här rollen om han inte är övertygad om att svenska landslaget kan prestera mer än det har gjort de senaste åren.
Är han det ?
Kan han slå Lagerbäcks facit ?
Jag tror inte Svennis går in i en roll där det står så mycket prestige på spel.
Visserligen misslyckades Sverige att gå till VM detta år, men att "bara" kvalificera sig för EM 2011 eller nästkommande VM duger inte. Det är ett minimikrav.

Om Svennis ska lyckas (enligt den måttstock som verkar gälla bland vissa svenska journalister ) måste han förbi åttondelen i ett stor turnering som EM eller VM.
Lagerbäcks lag lyckades inte med det, men man var- trots stenhård konkurrens- ytterst nära.
Man föll knappt mot världslaget Holland (straffar EM 2004) och Senegal (2002 , Golden Goal), förlorade klart till Tyskland i VM 2006 och missade avancemang från gruppspelet i EM 2008 efter förlust mot Ryssland.

EM 2008 kallades för ett fiasko trots att gruppen innehöll lag som Grekland ( som var regerande europamästare) Spanien och Ryssland ( laget som alla underskattade)
Kraven på svenska fotbollslandslaget är alltså stenhårda och, i mitt tycke, orealistiska.

Jag tror Svennis inser det och därför tackar nej.
Dessutom tror jag förändringen skulle bli minimal. Svennis är också en försiktig general. Jag hoppas därför Sverige satsar på något helt nytt, gärna en utlänning.
Varför inte Roy "grüna sidan upp"

Tack Lars!

2009-10-11T17:35:00.004-01:00

Lars Lagerbäck slutar. jag väljer att skriva slutar istället för avgå.
Det där ordet "Avgå" har ju sportmurvlarna förstört.
Alla ska avgå.
Att "Avgå" är liksom lösningen på alla problem. The final solution.
Lagerbäcks sista resa med det svenska landslaget, den mot VM i Sydafrika, tog slut igår och då fanns det heller ingen anledning att fortsätta.
Han har hela tiden sagt att den här turneringen (VM 2010) är han sista.
Hade Sverige kvalificerat sig hade han stannat över VM. Allt detta stod klart innan matchen mot Danmark.
Trots det finns det journalister som tycker att de " äntligen lyckats"; att Lagerbäck var tvungen att vika sig, ge sig för trycket etc, etc..som någon d-j öststatsdiktator.

Lagerbäck slutade enligt planen ( nåja, en match för tidigt, men det är oviktigt i sammanhanget)
Avgår är något annat. Avgår, det gör man "mitt i" . När man avbryter något som inte är slut, då, först då, avgår man.

Lars Lagerbäck var aldrig riktigt bekväm med murvlarna.
Hans företrädare, Tommy Söderberg, verkade ha lättare att överse med dem. Detta trots att de var än mer oförskämda mot honom. I alla fall mot slutet.
Lagerbäck fick nog mest skit för att han var tråkig. Och kunnig. Tråkig och kunnig är ingen bra kombination i dagens mediafixerade värld. Murvlarna hade svårt att glänsa, det var svårt att trumfa Lagerbäck. Dessutom var han - ffa mot slutet - en surputte och snäste av dem. Det går inte hem.

Sverige är en medelmåttigt fotbollsnation som ibland lyckas rubba de stora lagen tack vare disciplin och kollektiv styrka.
Trist ? Javisst, men inte desto mindre sant.
Vi är inte Spanien, Italien, England eller Argentina. Ändå lyckas vi ibland slå de här storheterna och då gör vi det på vårt "trista" svenska sätt och inte med offensiv fotboll och stort bollinnehav. Tyskarna däremot klarar vi sällan av, de är för lika oss..fast bättre. De är bättre på att tråka helt enkelt.

Men det duger inte längre att bara vinna mot "typ" Italien, man måste göra det snyggt också.
Det klarade aldrig Lagerbäcks landslag av.
Men kan vi verkligen kräva det ?

Jag beundrar Lagerbäck men det finns givetvis plumpar i protokollet. Sista säsongen innehöll ett par rejäla bottennapp pga oförmågan att göra mål på blåbärsnationerna Malta och Albanien. Trinidad-Tobago matchen i VM 2006 går inte heller till historien. Lagerbäck är en försiktig coach och, precis som Tommy Sandlin, inte den aktivaste i stridens hetta. Jag kan också förstå att journalister retade sig på hans tillknäppta attityd.
MEN
om någon förbundskapten i framtiden kommer att lyckas med det Lagerbäck gjort - att ta Sverige till 5 stora mästerskap i rad - så blir i varje fall jag överraskad. Glatt överraskad. Jag tror nämligen det blir mycket svårt.
Så; Tack för de här åren Lars . Tack för att vi fick vara med varje gång det begav sig, och hade inte Svenssons snurrfint med efterföljande skott tagit i stolpen så vete fan och vi inte fått uppleva -94 en gång till

Obama vs Ekwall

2009-10-10T07:10:00.004-01:00

Utnämningar i veckan :

Jag förstår att årets fredspristagare väcker debatt. För om man - som Obama faktiskt gör - utkämpar 2 stycken krig så borde det diskvalificera en från att ens komma ifråga för ett fredspris.
Men han har ju faktiskt "bara" ärvt dem och förhoppningsvis leder utnämningen till något gott i framtiden.
Som t ex fred i Irak och Afganistan.
Obama tycks ju själv anse att han är un-worthy och att utnmämningen ska ses som proaktiv.
Han är en vis man den där Barack Obama. Jag litar på honom.

Värre är det då med utnämningen av näste chef för TV-sporten.
Vem ska ta över nu när Albert Svanberg flyttar till Göteborg. Någon tidning nämnde Patric Ekwall....
Patric Ekwall??
Som chef ?
För SVT Sporten?
Tror han har större chans på nästa års fredspris faktiskt. Att göra ett bra jobb, alltså.
Han verkar i alla fall snäll den där Ekwall.

Håll käften och gör ert jobb

2009-09-30T06:50:00.002-01:00

citatet kommer från Aftonbladet och den som sagt det skall ( enligt samma tidning) vara Beatrice Ask.
Jag har inte följt den debatten, men däremot följer jag med spänning det ständiga käbblet mellan media och våra förbundskaptener i Fotboll. Efter att ha läst dagens kommentarer efter presskonferens med Roland Andersson ( som tydligen kallas "Gazellen" ) så tycker jag att Asks ord kunde passa in på de tre primadonnorna, Wennström, Laul och Ekwall. Den sistnämnde tar sig t o m friheten att känna sig förorättad på "vanligt folks" vägnar. Varför är det alltid de här tre som känner sig mobbade av landslagsledningen?

Stackars Robert Laul som begriper fotboll

2009-09-28T10:47:00.006-01:00

läste att Robert, som ( enligt egen uppgift) förstår och begriper sig på fotboll, tycker att La Liga är trist.
Själv kan inte uttala mig om det verkligen är så, men hans förklaringsmodell gjorde mig lite ledsen.
Mest för alla smågrabbar ( och tjejer också för den delen ) som älskar - nej, DYRKAR - sports skull. Men också för Roberts , han verkar nämligen ha blivit lika blasé som jag, vilket måste vara urbota trist är man som Robert har "sport" som yrke.
I den aktuella artikeln drömde han sig tillbaka till den tid då han inte begrep lika mycket om fotboll som han gör idag.
På den tiden kunde han njuta av en uppvisningsmatch med mycket mål. På den tiden grät han om inte de som spelade den snyggaste fotbollen ( läs, Brasilien) vann alla matcher.
Jag minns själv att jag som grabb lyssnade och såg allt . Mest lyssnade,faktiskt. På den tiden - då jag var liten grabb - fanns absolut inte ViaSat eller Canal Plus.

Jag lyssnade t ex på Sverige -Polen, träningsmatch inför hockey VM 1970 - på radio.
Sverige förlorade och jag minns fortfarande hur ledsen jag blev över förlusten. Att det var en helt betydelselös,sketen träningsmatch spelade ingen roll.
En sådan sorg tyder på engagemang. Jag glömmer heller aldrig när Lars Göran Nilsson ( som var min stora idol och kanske den förste hockeyspelaren i landet som blev populär för en bredare massa..förutom Tumba då förstås)
satte dit 2-0 pucken bakom Dzurilla i Tjeckomålet.
Jag levde på det målet i månader ( och faktiskt händer det att jag än idag återkommer till den känslan)

Efteråt har jag förstått att det bara var en vanlig gruppspelsmatch, men på den tiden var ALLA matcher lika viktiga.
Tjecomatchen är en klassiker ..även om den inte betydde ett skit vid summeringen, när medaljerna skulle delas ut.

Tyvärr så försvann den känslan någon gång i 14-15 års åldern. Kanske var det då jag lärde mig förstå fotboll & hockey ?
Om jag nu ska påstå att jag KAN de här sporterna.? Var det därför det roliga försvann?
Försvann glädjen med kunskapen?

Känns som om Robert Laul, vid 35 års ålder, (eller hur gammal han nu kan vara) har kommit på att jultomten inte finns.
Men varför måste han avslöja det för de som fortfarande är troende?
Det är taskigt.
Man får hoppas att de (som inte begriper) inte läser Aftonbladet.
Fast det tror jag de( som inte begriper) gör.
De (som inte begriper) läser,ser och lyssnar på allt.
De (som inte begriper) gör så.
De som inte begriper är inte är blasé och därför gör de så.
De bara gillar . Allt

Linda Haglund

2009-08-17T07:43:00.004-01:00

Tänkte skriva något om Linda Haglund, hon som nyss att i studion och bara babblade om tvåan Tyson Gray och att han som är en klassisk sprinter gjorde ett jättelopp och om inte "om" hade varit ( lika långa ben, lika lång , lika stora lår etc, etc) ....så hade han vunnit.

Jag kan också tycka det är bra med lite distans mitt i hypen, men samtidigt...Kom igen, Linda.
Tyson Gray kom tvåa. Han blev slaget av någon som sprang fortare. Klassisk sprinter eller inte.

Hon om någon - som faktiskt har tillhört världseliten - borde väl inse att 100 Meter är en extremt individuell gren som bara går ut på att ta sig från punkt a till punkt b på kortast tid (helst utan otillåtna substanser i blodet) Bara en kan vinna, man får inga assist-poäng.

Bolt vs Beamon

2009-08-17T05:19:00.002-01:00

Fantastiskt lopp, fantastiskt rekord och visst är det fantastiskt när den store "hypen" får det förväntade slutet. Tyrone Gray som segrare på 9,71 hade inte varit lika "kul".

Men för mig är Bob Beamons 8,90 i Mexico 1968 ett större underverk. Han hoppade 55 cm längre än någon annan, han hoppade t ex längre än vad mätutrustningen ( vid det tillfället) tillät. Bolts lopp går naturligtvis till historien, men det fanns ganska många som faktiskt tippat en tid i spannet 9,50- 9,60 .
Dessutom tror jag inte det kommer att stå sig i 23 år.

Willy DeVille är död

2009-08-08T07:21:00.012-01:00

De elegante rockaren från New Orleans ( han var dock ej född där) är död.
Willy DeVille skapade Mink DeVille, som var ett av de ledande banden på New Yorks alternativa scen på sjuttiotalet. Som soloartist gjorde han ett flertal album och är kanske mest känd för låten Spanish Stroll alt. hans cover på Across the borderline

2002 spelade Willy på Katalin ( Uppsala) och jag glömmer inte hans entré. Bandet startade spela utan Willy med de två svarta körtjejerna som doade introt ( kanske var det Loup Garo, låten om varulven...) plötsligt svepte han in på scenen som en Draculafigur i en lång svart kappa, satt sig på en stol längst fram på scenen, lyfte blicken ut mot publiken och började sjunga.
Coolt.Han var mycket elegant och mycket mystisk.
Förstås.

Själv förknippar jag honom mest med New Orleans. Han passade liksom in i min bild av The Big Easy och all mystik som häger ihop med Louisiana. Harjag aldrig besökt trakten, men efter att ha läst i stort sett allt av James Lee Burke så har jag min egen bild klar.
Om den bilden sen är sann vete fan, men där - i The French Quarter - passar Willy in.

I veckan släpps också filmatiseringen av Burkes "In The Electric Mist ( with Confederate Dead) Det där sista har de skippat i filmens titel.
Kanske beror det på att det blir en så lång och otymplig titel, eller så har man strukit partiet med spökande Generaler från Inbördeskriget.
Det återstår att se. Filmen släpps direkt på video.
Tommy Lee Jones är Dave Robicheaux och, utan att ha sett resultatet, känns han mer rätt än Alec Baldwin som ju fick äran sist i Heavens Prisoner

Bonniers får på käften

2009-08-03T06:55:00.002-01:00

I dagens AB kritiseras Bonniers (välförtjänt) för pseudonymtricken Baldersson och Kepler, men är det inte också Bonniers som ligger bakom både Arne Dahl och Tim Davys "Amberville" ?

Ny Fav ! Raphael Saadiq

2009-08-02T17:56:00.002-01:00

Looks like Brother Mouzone från The Wire... fan va bra det här är!

Om Ledin i DN...

2009-08-02T16:07:00.005-01:00

Jag brukar ( ibland) få lite dåligt samvete över att jag rent reflexmässigt neggar när Ledin kommer på tal. Ibland har kommentarerna sårat människor jag känner, de som faktiskt tycker om det han gör.
Men efter att ha läst Tidholms recension i dagens DN så inser jag att mina elaka inlägg om den vedervärdige från Sandviken är ganska beskedliga.

Lars Kepler

2009-07-27T05:31:00.002-01:00

Alla undrar vem Lars Kepler är. Hypnotisören har sålts i rekordupplagor innan den ens lästs!
Snacka om marknadsföring. Undrar om jag ska gå i fällan jag också? Avvaktar.

Dusty

2009-07-27T04:43:00.006-01:00

Pridefestivalen hyllar i år Dusty Springfield, vilket känns helt logiskt.
Dusty är gayikon. Enligt mig - som visserligen är straight/hetero/icke-bög - så finns det väl ingen annan som uppfyller kriterierna så väl som Dusty ? Med undantag för Zarah Leander då....
Diva- Rebel- Tragik . Numera ser gayikonens kriterier lite annorlunda ut, det behöver inte vara "tragiskt" att vara annorlunda längre ( som tur är) Robin och Madonna ger ju absolut inte uttryck för någon tragik, ändå är de gayikoner.

Dusty då.
Som en av 60-talet största soulstjärnor med hits som Son of a Preacher Man, 24-hours to Tulsa, You dont have to say I love you , etc, etc. , var det förstås omöjligt att stiga ut ur någon garderob. Dusty förblev "hemlig" livet ut. Visst hade hon affärer med kända lesbiska kvinnor ( ffa i USA) , men hennes egna kommentarer var alltid; I like people, Man and woman. I am not gay , I am nothing. Innan hennes död tog sångkarriären ny fart tack vare samarbetet med Pet Shop Boys. Hon dog 1999 ( Cancer) samma dag som hon invaldes i Rock´n Roll Hall of Fame.

Dusty Springfield var en av de första att "vägra Sun City" , redan på sextiotalet kritiserade hon Sydafrikas raslagar vilket ledde till att hon utvisades ur landet. Det påstås i de många biografierna att hon hela livet brottades med konflikten mellan hennes katolska uppfostran och bisexualiteten, vilket skulle ha lett fram till en överkonsumtion av droger i olika former.
Andra biografier pratar om självmedicinering pga bipolaritet.
Hennes liv var förmodligen komplicerat, men än idag upptäcker nya lyssnare Dustys storhet; sången.
Har du inte lysnat på henne så gör det nu!
På YouTube finns förstås massor av klipp, bland annat en fantastisk snutt ( super-8 film) filmad av ett fan som råkar stötta ihop med Dusty Springfield i Hollywood 1967

Min Dustylista:
1- Son Of A Preacher Man
2- Tupelo Honey
3- Oh no! Not My Baby
4- 24 Hours To Tulsa
5- Anyone who had a Heart
6- So Much Love
7- What have I done to Deserve this
8- Take Another Little Piece of my Heart
9- In Private
10- You Dont Have to say..

Jackson (to be continued)

2009-07-03T05:33:00.002-01:00

Inträde till minneshögtiden ? T -shirt försäljning ? ( turné-tröjor som redan är tryckta inför de utsålda Londonspelningarn )
Det som presenteras idag är måhända vulgärt men känns tyvärr som en logisk utveckling.
Fansen må rasa, men jag tror inte biljetterna blir svårsålda. Tvärtom. Det blir rusning till Jackos sista föreställning.
Vem som ligger bakom idén om en public funeral för the King of Pop framgår inte, familjen har heller inte kommenterat uppgifterna, men jag gissar på Joe. Mannen framstår mer och mer som populärmusikens svar på Don King.

Bilden säger mer..

2009-06-28T07:38:00.008-01:00

Mera MJ.

(inser att det här med MJ börjar se ut som ett trovärdighets-problem... i alla för att vara en som utgör sig för att inte vara intresserad av Michael Jackson

) Men The Michael Jackson Story är intressant ur många perspektiv och den kommer säkerligen att finns med oss i många framöver. Myten växer dessutom för varje sekund.
Tänk om han blev mördad ! Förgiftad? Familjen törs (vill) inte lita på obduktionen...vem är Doc Hollywood och vilken roll har han spelat? Vilken roll har familjen i detta? Är Jacksons panka, konkursfärdiga ? Missa inte nästa epi....Nä.
Det är lätt att glömma respekten hemma.

MEN..titta på den här bilden av pappa Joe och sonen Michael ( från dagens AB)
Förmodligen är det ett montage ( den är ju för bra för att vara sann !! dock är den för lågupplöst för att jag ska vara säker ?? ) men det spelar ingen roll. Den säger så mycket .

Mer Jackson

2009-06-27T09:10:00.002-01:00

Den här artikeln av Anders Lokko ( SvD) är den mest insiktsfulla ( inbillar jag mig...jag, som inte känner till så mycket om Jackson.) Läs den !

Jackson, Thats it.

2009-06-26T06:35:00.010-01:00

Jag har inget egentligt förhållande till Michael Jackson. För mig är det bara "I Want You Back" med Jackson 5 som betyder någonting, det är också den enda Jackson-låt jag hittar i mitt, vid det här laget ganska omfattande, i-Tunes bibliotek.
Nåja, där finns också ett par covers av Billy Jean, men "Thats it".

När MJ var som störst - i mitten av 80 talet - så var det självklart att jag skulle hata honom.
Jag tillhörde den andra sidan, den som föraktade MTV och videopopen.

Musiker brukade - och gör så fortfarande- prata om storheten i albumet "Thriller", den musikaliska perfektionismen, men också det gick mig förbi eftersom jag inte hade kunskapen, jag saknade förståndet att förstå det märkvärdiga i Jacksons musik.
För mig var han en mediafigur. Och så är det nog tyvärr fortfarande.

Dock är jag inte lika inskränkt längre.
Jag slutade hata Jackson och Madonna och Prince för ganska längesedan och idag kan jag - utan att skämmas ett dugg - erkänna att jag gillar Madonna och älskar Prince.
MJ han jag dock aldrig upptäcka på samma vis.

Det är nog otvivelaktigt så att MJ är/var den störste - i bemärkelsen "POPSTAR"- för vem skulle sälja ut 50 Londonspelningar ? Idag, när alla är så mätta på events av den typen ? Ingen.

Utom Jackson.

Men i min bok tillhör han definitivt inte de mest betydelsefulla eller den mest innovativa musikerna i vår tid. Jag har också svårt att tro att Jackson kommer att ses som Elvis jämlike i framtiden, av den enkla anledningen att Elvis faktiskt var först på plan. Jag har också svårt att tillskriva MJ samma status som Lennon, som stod för någonting mer än musik och jag har också svårt att köpa hans påstådda betydelse för svart soul. För mig känns han faktiskt mer som vit påpp. En inverterad Elvis ? En man född i fel skinn ? Men det är bara min åsikt.

Andres Lokko (Svd) skriver att vi har Jackson att tacka för mycket, bland annat att den svarta musiken till slut nådde över rasbarriären. Och han borde ju veta, är det någon som fått mig att uppskatta soulmusik så är det Herr Lokko och hans samlingsskivor

Jacksons öde känns faktiskt logiskt. Han var overklig. Eller, han blev overklig..någonstans på vägen. Han blev " THE POPSTAR ". Precis som Monkees, fast tvärtom.

Och i det avseendet är han förmodligen märkvärdigare än Elvis.

Han blev den störste popstjärnan. Om det nu är något att sträva efter?
För jag kan inte komma ifrån att han är/blev ett offer för sig egen storhet, den planerade come-backen nu till sommaren påminde mig t ex mer om den ensamme, tragiske stjärnan i Billy Wilders "Sunset Boulevard" än om Triumfens Ögonblick.

Tragiskt. Thats it.

Radio, Radio

2009-06-16T05:31:00.007-01:00

Börjar känna mig gammal och obekväm...eller vad man nu ska kalla det då man tycker radion (P3) är för "frispråkig".
Jag hatar verkligen moralism, verkligen, men när man på P3 ( minns ej vilket program) finner det nödvändigt att ingående förklarar termen " feltching" på bästa familjetid ( sen eftermiddag, då man är på väg hem från skolan med sin tonåring i bilen) tycker t o m jag att det gått långt. Kanske för långt ?
Jag menar; OK för analsex, avsugningar och knullkompisar, jag står ut med det, det är vardagsmat.
Det är sånt som de frigjorda P3 ungdomprogramledarna älskar att småputtrigt fnissa åt.
De som är frigjorda.
Unga & Moderna.
Inte ämnen som inbjuder till vidare småsnack i bilen, kanske.
Men jag kan hantera den här nya frigjordheten i radion utan problem.
Dock tror jag tonåring störs mer än mig. Han vrider snabbt av volymen, och muttrar ett surt:
"– P3! " varje gång sexsnacket drar igång.
Han vill inte höra sådant.
Med kompisarna möjligen, men INTE tillsammans med den åldrande fadern. Det blir pinsamt.
Men, om valet står mellan den vedervärdiga reklamradion ( som är sååå klädsamt väluppfostrad- för att inte säga trist- vad gäller sex) och Public Service, så är mitt val alltid P3. Feltching-snack till trots

Pratigt om Musik

2009-06-10T07:51:00.005-01:00

Elvis Costellos "talkshow" som gå på SVT 2 är väl värd att kolla in. Sist hade Elvis fd Presidenten Clinton i soffan . Bill berättade om sin kärlek till musiken och vilka sånger som betytt mycket för honom. För Bills del är det ffa Jazz som betyder något, men han hade en mycket öppen syn på populärmusik. T o m Hip -Hop diskuterades.. In my Life visade sig var Presidentens Beatles-favorit . Johnny Cash som han hade träffade personligen flera gånger, kommenterade han med orden: " one of the most important people that ever came out of my homestate, Arkansas". Övriga gäster i serien är Elton John , Lou Reed, Tony Bennett och The Police

så här ska det vara....

2009-06-05T15:55:00.002-01:00

Jungleland , New York 2001

En snabbtitt på sommarlistan

2009-06-05T10:56:00.005-01:00

Av intresse ( por moi )

Juni:

21: Hanna Hellquist
23 Helena von Zweigbergk
27 Linda Olsson
29 Hans Alfredsson
30 Sofia Jannok ( Wow !! så spännande)

Juli:

8 › Roger Wallis

30 › Laleh Pourkarim
31 › Peter Englund

Augusti:

1 › Alex Schulman
5 › Jerry Williams
7 › Jörn Donner
8 › Bodil Malmsten
10 › Nahid Persson Sarvestani
11 › Owe Thörnqvist

Sen finns det en drös som jag inte känner till ( som givetvis kan vara bra ) ..men- och kanske det roligaste av allt - sen tillkommer de där människorna man INTE tror på..som sedan visar sig vara bäst ?! Lysande exempel är Dolph i fjol.

Kanske kan Ledin överraska ? Han kanske berättar om sin Jimi Hendrix Encounter från Högbyn ? Eller något från Jernvallen ( SAIK, bruksortsminne ) Eller något smaskigt om svärfarsan ?

Sommar - bara på Public Service !

Sista T.G.I.F

2009-06-05T10:51:00.002-01:00

Sista "Thank God Its Friday" listan är levererad. Mina låtar är slut och när man får börja "jobba" för att göra listor är det dags att lägga ner.

T.G.I.F: Sommar:

http://open.spotify.com/user/fredrikhjelm/playlist/4oBcKDsKhZXdGUzFiIUPDf

Prove it all night

2009-06-05T07:05:00.004-01:00

Bruce på Stockholms Stadion igår.

Arenarock är inte min grej .

Inte längre, men det fanns en tid då jag åkte på allt. Stones, Bowie ,U2 och givetvis också The Boss.

Och kanske är det bara Bruce som fixar den här typen av evenemang. Nu för tiden tycks det som att han är här i landet och spelar varje sommar ...och fortfarande vallfärdar svenskarna i tusenden till Stadion och Ullevi. Märklig.

Intresset borde rimligen mättas med tiden. Mitt är mättat sedan länge och hade jag inte fått biljetterna i present hade jag aldrig funderat på Bruce utomhus, så mina förväntningar var som ni förstår minimala.

Och det blir inte så kul heller. Regnet piskar på trots att Bruce kör Who´ll stop the rain som inledning.

Hustrun , som är kort i rocken , ser inte ett piss eftersom bildskärmarna sitter alldeles för lågt. Ljudet böljar i blåsten och jag börjart titta på Stadions stora klocka redan efter efter två-tre ackord och undrar hur länge han ska spela.

Det är kallt och jag börjar fundera på hur vi ska ta oss hem. Ingen vidare start

Sen kommer Prove it all Night och för en kort stund får jag uppleva "pirret" . Den där känslan man SKA uppleva på konsert infinner sig helt plötsligt.

Prove it all night , som är ett av många glada sprall-spår från The River tillhör inte hitsen, men är en av de mesta spelade låtarna live och den är precis så bra som den ska vara.

Det pirrar till, liket ( dvs femtioåringen från Uppsala) lever och faktiskt blir det några spontana danssteg och när Bruce sjunger sista versen;

" They made their choices and they'll never know,

What it means to steal,

to cheat,

to lie,
What it's like to LIVE AND DIE "

så stockas det i halsen och jag känner musikens makt precis så som jag vill känna den.

Den berör.

Ögonblicket räddade kvällen.

Låttiteln blir också lite signifikativ för kvällen.

Bruce och E-Street Band är proffs och de vill verkligen bevisa det. Kväll efter kväll. Regn och kyla till trots. Jobbet ska göras, publiken ska få sitt och lite till. Det är beundransvärt och det är förmodligen därför publiken fortsätter att komma. För Bruce levererar.

Alltid.

Han kämpar, flirtar och hetsar som den arena-showman han är.

Och publiken älskar det.

Ikväll och på söndag är det dags igen.

Prove it every night.

Lennart Persson

2009-05-25T06:16:00.003-01:00

Musikskribenten Lennart Persson som bland annat skapade tidningar som Feber och Larm är död. Det har skrivits många minnesord de senaste dagarna och det kommer säkert fler. Jag länkar till Lennarts egen hemsida. där finns mycket läsvärt . Tack vare Lennart Perssons texter har jag hittat fram till massor av fantastisk musik. Stort Tack för det.

Thank God It´s Friday: New York

2009-05-24T16:38:00.004-01:00

En vanlig fredagslista (Spotify) , fast mer New York inspirerad.

Death Cab for Cutie – Marching Bands of Manhattan
Lou Reed – Romeo Had Juliette
Ryan Adams – New York, New York
U2 – New York (Nasty mix)
Richard Ashcroft – New York
George Benson – On Broadway (live)
Bruce Springsteen & The E Street Band – Tenth Avenue Freeze-Out
Bobby Womack – Across 110th Street
Mink DeVille – Venus of Avenue D
Joni Mitchell – Big Yellow Taxi - N.Y. Cab To Club Mix
James Brown – Down and Out in New York City
Elvis Costello & The Attractions – New Amsterdam
U2 – Angel of Harlem
Graham Parker & The Rumour – The Heat In Harlem
The 5.6.7.8's – Harlem Shuffle
Mott The Hoople – Alice
Pet Shop Boys – New York City Boy
The Brecker Brothers – East River
They Might Be Giants – New York City - LP Version
Darts – The Boy From New York City
Monica Zetterlund – I New York
Candi Staton – Nights On Broadway
Billy Joel – New York State of Mind
Moby – New York, New York (feat. Debbie Harry)
Bruce Springsteen & The E Street Band – Jungleland
Graham Parker & The Rumour – New York Shuffle
Everything But The Girl – The Only Living Boy in New York
The Wombats – Moving to New York
Prefab Sprout – Hey Manhattan!
PJ Harvey – You Said Something
Odyssey – Native New Yorker
Lou Reed – N.Y. Stars
Bob Dylan – Talkin' New York

Dressing up

2009-05-02T05:53:00.005-01:00

såg en snutt på "så ska det låta" igår. En deltagare ( av uppsynen och uttrycket förmodligen en musikalartist..ni vet de där typerna som har en mimik som starkt påminner om skådisar från stumfilmstiden )

Hursomhelst, mannen i fråga bar en skitsnygg Led Zeppelin T-shirt.

Nåja, i glittrigaste laget kanske, men helt klart snyggt att se Zeppelin -typsnittet och Swan Song motivet på en svart T. Rockigt!

Att tröjan bara var ett attribut avslöjades dock brutalt när musikalartisten fick frågan ;

vilken grupp förknippar man med albumet London Calling ?

Efter en viss tvekan ( han hade inte en susning och tvingades därför chansa vilt)

klämde han ur sig...Sex Pistols ??

Brutal TV.

Uppsala

2009-04-30T05:13:00.002-01:00

Uppsala är studenternas stad. Det vet vi ju, det känner alla till.

Men även undertecknad- som levt här i snart 50 - höjde faktiskt ögonbrynen i förvåning över en artikel i gårdagens UNT.

Artikeln berättade om två förskolor som råkar ligga väldigt när Valborgsfirandets epicentrum, nämligen parken framför gamla HumC.

Parken låter som fina omgivningar för ett dagis, men är knappast ett bra läge en dag som "sista april", och visst förstår man att det kan vara stökigt i omgivningarna när hundratals ungdomar och halvgamla studenter ska festa loss (med allt vad det innebär)

Men att få höra att skolorna faktiskt tvingas stänga och flytta !! under valborg förvånar mig.

Varför är det ingen från kommun eller ordningsmakten som reagerar?

I jämförelse med allt ojande och stånkande - för att inte tala om ordningsinsatsen- som omgärdar Uppsala Reggaefestival så verkar det väldigt o-upsaliensiskt att vara så mesig när det kommer till ungdom och droger.

Eller är det tvärtom?

Är det i själva verket så att det är upsaliensiskt att se genom fingrarna med svineri så länge det görs i traditionell, akademisk anda ?

ps, Med detta vill jag inte påstå att det förekommer svineri under Uppsala Reggaefestival.

Mer Spotifylistor

2009-04-14T05:31:00.004-01:00

Nostalgilistor:

The Waterboy. Samling med Waterboyslåtar jag gillar. Det saknas en del på SPOTIFY för att kalla den komplett, men men..

Roxy Music : Blandat från Roxys första ( t o m Country Life ) plattor.

Ett försök till en best-of med Bobby D. Ett omöjligt uppdrag.

Samlat godis från The Thin White Duke. Med betoning på Bowies tidiga material.

Steely Dan listan. Sorgligt missförstått och underskattat band..kanske pga deras "intellektuella" framtoning? Skämt å sido, deras perfektionism var inte gångbar i alla läger. Speciellt inte under 80-talet.

The King is Dead, Long Live The King. I samma veva som Elvis P dog skrevs det en recension angående den debuterande Elvis Costello. Någon rubriksättare tyckte det var mer än en tillfällighet att bägge hette Elvis. Samling från de tidiga costelloplattorna med Attractions

Thank God It´s Friday

2009-04-13T19:11:00.026-01:00

Är som bekant en filmtitel från 70- talets mitt.

En discofilm som försökte hänga på Travolta-succén, Saturday Night Fever.

Men trots att filmen innehöll dåtida discostjärnor som Donna Summers och Commodores, samt stjärnskott som Debra Winger och Jeff Goldblum är det få - om ens någon ? - som minns den idag.
Filmtiteln tycks dock fortfarande vara gångbar och aktuell.

Hustrun kom hem en fredag och berättade att (när klockan närmat sig fyra, telefonerna tystnat och alla medarbetare faktiskt anade att arbetsveckan strax var över ) en kollega lättat utbrustit i en lång skön suck.. följt av ett : "T.G. I. F " !
Det vill säga:
– Thank God Its Friday ! Snart ska jag få gå hem. Fy fan va skönt !

T.G.I.F - listorna ska därför vara spellistor att slängas på när man står beredd att börja preparera fredagsmiddagen därhemma. Något lättsamt och stämningshöjande.

Något glatt och oansvarigt.
Något att stampa takten och klinga med ölflaskorna till.
Något att käka nötter och dricka rödvin till.
Något att nynna på innan fredagströttheten obönhörligen slår till.

En booster, kort sagt.

Detta är alltså musik för den för den korta,euforiska fredags-stunden.
Den innan , och ibland strax efter, middagen.

(Orkar man sitta uppe längre så krävs det annan typ av musik, mer om det senare)

Nedan finns länkar till de senaste SPOTIFY lisorna med fredagsmusik.

ps)
Soundtracket från filmen finns inte på SPOTIFY. Om jag minns rätt så var det inget vidare ( Jag har nog en vinyldubbel i källaren) Men titelåten "Thank God Its Friday" blev en smärre hit.

Best of The Best : TGIF:Valborg 2009

T.G.I.F:9

T.G.I.F:8

T.G.I.F:7
(långfredag)

Torsdag e´discodan
(skärtorsdag)

T.G.I.F:6

T.G.I.F:5

T.G.I.F:4

T.G.I.F:3

T.G.I.F:2

T.G.I.F

Körberg del 2

2009-04-11T06:30:00.005-01:00

Tittade på Carina Berg flyttar in igår.
Programmet som är en TV variant av tant-tidningarnas gamla "Hemma hos" reportage.
En klassiker m a o.
Körberg, som definitivt inte tillhör mina favoriter, skulle i programmet framställas som en snäll mjukis. Inte den bitske och arge Div-Tommy alltså. Kanske lyckades han omvända en och annan, band annat var ju barndomsberättelsen snyftig nog trots att han gjorde sken av att den knappt berörde honom.
Sen har han ju rattfyllat och suttit inne på kåken för koks..men tagit sitt straff.Tuff jävel den där Körberg.

För egen del förstärktes dock ( tack och lov...för det finns väl inget bättre än när de bekräftas!)
mina tunga och välbefästa Tommy-fördomar.
Rejält.
Trots närgången TV kamera och intensivt gullande från Carina Berg ( visst är hon ganska charmig?) framstod han ( i mina ögon ) som den vanlige Tommy. Det vill säga den självgode pösmunken. Den sure och bittre föredettingen som inte tål att andra artister, typ Håkan Hellström nu står i rampljuset.

Han kan inte dölja att han anser sig stå för någon slags intellektualism eller finkultur.
"Intellektuell", är förresten ett ord han använde flera gånger i programmet:
– ..spela något intellektuellare, som Steely Dan...(när dottern körde Guitar Hero)
– Ledin är ett intellektuellt kalhygge etc, etc. (apropå hans mediala grodor)

Han har förmodligen förvärvat statusen som "fin-artist" på londonteatrarna, om nu musikalföreställningar inför halvpackade svenska charterturister är parametern.
Det var också där - I London - som han hade lärt sig att häckla och vara elak.
Efter tre år i London ( med Elaine och de andra, du vet..blink-blink) så lär man sig att köra med en hårdare jargong.
"Tre år i London" ..hm det t m f Dolph-varning på sådana kommentarer.
Är det intellektuellt att spela musical i London?
Att sjunga i medlodifestivalen ( 2 ggr dessutom) ?

...men jag håller fortfarande hans insatser i Hasse & Tages suveräna sketch ,"den vita sporten ", mycket högt.
Liksom Brel-tolkningarna.
Liksom hans röst.
Liksom Tom & Mick och "Somebodys taken Maria away".
Men det var då.

A Church Not Made With Hands

2009-03-27T06:35:00.007-01:00

Det händer att jag går i kyrkan. Bröllop,dop och begravning. Jag går dit under protest, en tyst protest som endast visar sig i att jag aldrig sjunger med i psalmerna, inte ens tyst. Jag lyssnar inte på vad prästen säger. Jag är där men ändå inte och jag försöker tänka på annat för att få tiden att gå. Jag gör absolut inget väsen av min motvilja. Protesten är bara för min egen inre frid, ingen annan ska behöva reta sig på min okristlighet. Man måste ju ofrra sig för familjen, tänker jag och ställer givetvis upp på de släktingar som tycker att kyrkan har något med deras familjebildning eller barnuppfostran att göra. Jag är med för deras skull, men jag gillar det inte.
Jag anser mig för den delen inte vara mindre troende än mina mer kyrkliga släktingar, jag är helt enkelt inte intresserad av den svenska kyrkan.
Jag är inte medlem och har inte döpt mina barn eller konfirmerat mig. Det är inte andligheten jag har problem med, snarare kyrkans stelbenthet och oförmåga att gå i takt med tiden som känns obekväm för mig. Kyrkan verkar lida brist på humanism vilket visar sig då och då.

Mitt senaste besök i Guds hus var i höstas. En begravning. En bit in i prästens tal är det plötsligt några ord som sticker ut, som känns bekanta.." Guds hus, ett hus ej byggt för/av hand ". Orden är så bekanta och som vanligt kan jag snabbt hitta dem i mitt musikminne; " Church not made by hands", första låten på Waterboys andra platta, A Pagan Place.

Jag kommer plötsligt ihåg att jag läst om titeln i andra sammanhang och att raderna faktiskt är hämtade ur Bibeln. Minns också en vacker berättelse som publicerades på ett Waterboysforum för många år sedan. Jag kopierade den då¨och den kopierde textfilen har hängt kvar genom ett otal datorbyten.
Minns ej vem som skrev den, men innehållet berörde mig och när jag läser det idag berör det än mer.
För det är väl så här kristlighet ska se ut ?

******

a few days before Christmas i think it was, and i heard that one of
my neighbours had died. he was in his 50's, had Down's Syndrome, and
lived alone with his brother in a run down old house that's somewhere
up the hill from me but which i've never seen. now, to look at the
brother, you'd think he couldn't even look after himself, dirty,
unshaven, one or two teeth left, and well known for the porter and
the poitin. but i used love to see the two of them driving around,
and i met them a few times in the shop, and johnny would always make
a run for the freezer where the ice-creams were, while packie did the
shopping. everybody around had such time for the two of them, and
packie, and i suppose his parents before him, had always ensured
there was a place for johnny in the community, back in the days when
mental illness was a very feared thing in rural Ireland `touched by
the hand of God' was one phrase for it.

so on a freezing frosty Saturday morning my two aussie neighbours and
myself headed to the church in tulla for the funeral mass. and it's
rare i find myself in a church, and the things i did and saw as a
child week after week, that never struck me as strange or
otherworldly, now confront me head on as rituals from a world i have
left, and i notice every sound, word, smell, action and response.
but this time i wasn't thinking about religion and my relationship
with it, with the coffin sitting up beside the altar, and poor packie
there in his best (and i'm sure only) suit, i was thinking about
irish funerals and the huge part religion and ritual and process
plays in them. i'm sure it was all a great comfort to packie, and
the priest spoke about johnny with great warmth, and commended packie
on the care he had bestowed upon his brother through the years. and
two cousins did the readings, the first a teenage girl, and i
couldn't help but analyse her speaking voice and delivery, (me being
a former public speaking coach to secondary school students) but the
second reading was by a woman with a strong voice and clear diction,
who knew the piece well enough to cast the odd glance around the
church, which is what i do when i'm asked to read in church, not just
saying the words but telling the people, concentrating on their
meaning, forcing the audience to hear, and listen. and i heard her
say `The Second Letter of St Paul to the Corinthians' and she began

"For we know that, if our earthly house of this tabernacle were
dissolved, we have a building of God, a house not made with hands,
eternal in the heavens.

and i'm afraid i heard no more. A house not made with hands.so
that's where it comes from, a way back, paul the convert, paul the
proselytiser, saul the former persecutor turned fervent believer and
activist, pursuer of the messiah-dream. 2000 years old, those words,
translated down the ages, Hebrew, Greek, Latin, English, with
meanings beyond the paradox, provoking thought, perhaps bringing
comfort. and of course to my mind came the song, one of those
defining songs, that illuminate a moment in your life and achieve a
significance far beyond the hearing of the music and the singing of
the words. those first wholesome, upbeat strums of acoustic guitar,
sending out a call this is no ordinary rock song this is no ooh
baby sha la la this is no self-love, or self-loathing this is no
clich,no tune to please the market this be music, listen, here's
piano joining in, listen, drum beat playing to the heart, listen, for
what's this coming indefinable, whirl of instruments, sounds, a band
of musicians hotting up, what is this? why these goosebumps? what
swirling in my head, imagination-alarm bells ringing, heart has been
notified this is something! this can only be, THE BIG MUSIC! and
voice of young singer so joyfully unleashed, no thoughts but to sing
now she walks in fresh fields, her tracks are on the land, she is
everywhere and no place! her church not made with hands! and brass
heralds triumphant chorus, blowing this hope, this belief, effort
alchemised into spirit, and somewhere in mid-song all quietens down
and piano notes never sounding so pure and full of optimism, this
music is an affirmation of life and all the goodness it has to offer,
let suffering be for another day, listen to these notes that i play,
they are for you, for now, for the joy that my gift can bring you,
and isn't that a pretty sun, setting in a pretty sky (can't you just
see it? wherever you are now, in office, at home, at night, or stuck
in traffic with this song on your tape-deck, can't you see that
sunset? isn't it pretty? and don't you respond to the generous
offer, the free moments of simplicity and pantheistic inspiration
when your friend asks) shall we stay and watch it darken? and
wouldn't you just love to stay and watch it darken?

and at service's end, my friends prompt me to join the procession
going up to shake packie's hand, my shyness holding me back, but one
of them says she thinks it would mean more to packie than the
discomfort would to me, so i walk up the aisle, shuffle along in
line, i see packie and his bloodshot face and large round eyes as he
looks up at every consoler, and he is comforted, and glad to see them
there, but when i appear in front of him and take his hand his face
lights up and he smiles his big almost toothless smile, for he knows
i'm not a churchgoer, he knows i'm not really part of this local
scene, and even in his grief he can think through these things, and
appreciate that i have made an effort for him, and we close all four
of our hands on each other, and i say `how are you packie?' and he
says `thanks for coming noel' and i put my hand on his old strong
shoulder, and we both smile. it is a tremendously humbling moment,
and as he introduces me to his extended family `this is noel, he
lives in michael moloney's old house' and they all smile and shake my
hand, it's a welcome to glendree, welcome young man to our peaceful
old valley, and i reach the end of the line and on out to the
december sun and the bitter cold.

isn't community a church not made with hands?

/ Written by "noel" from waterpeople

Get up ,Stand Up

2009-02-06T11:59:00.001-01:00

Spotifylista med protestlåtar.

Bob Marley & The Wailers – Get Up Stand Up
Marvin Gaye – What's Going On
Freda Payne – Bring The Boys Home
Bob Dylan – Masters of War
The Impressions – This Is My Country
Nina Simone – Strange Fruit
The Clash – Clampdown
Lucinda Williams – For What It's Worth
Bright Eyes – When The President Talks To God
Cat Power – Fortunate Son
Public Enemy – Fight the Power
John Lennon – Gimme Some Truth
Neil Young – Ohio
The Pogues – Streets of Sorrow / Birmingham Six
The Turtles – Eve of Destruction (mono)
Sillstryparn – Doin The Omoralisk Schlagerfestivalblues

Det här med Blandband

2009-02-06T09:33:00.009-01:00

Har sysslat en hel del med Spotify och applikationen Mixifier på senare tid.

Gjort blandband som jag försökt pracka på mina bekanta.

Mina vänner och bekanta är vana. Jag har alltid varit en sån som kommer till en fest med ett nymixat blandband istället för blommor eller vinflaska i silverfolie.(.kommer ni håg när man skulle linda in allt i folie bara för att det såg fränt ut )

Tack vare den digitala revolutionen och - på senare tid- Spotify så är det ju numera så mycket lättare att göra ett blandband.

Men visst är blandbandsmixandet förknippat med vissa regler ?

Rules & shit, som Eddie Murphy brukar säga.

Regel 1 är att man aldrig får lägga två låtar från samma artist efter varandra.

Helst ska man givetvis undvika att ha flera spår från en och samma artist på bandet , men ibland kan man ju helt enkelt inte välja. Undvik dock dubbelmedverkan (Om det inte är en Greatest Hits samlig , förstås.)

Regel 2 är att ett blandband ska mixas på ett schysst sätt. Den inbördes ordningen är viktig, hur man gör det är givetvis en smaksak beroende på vilken typ av musik det är, men en tumregel är att börja lugnt och sen öka. Men det är en smaksak.

Regel 3, och den kanske viktigaste , är att bestämma sig för vem som ska ha bandet och i vilket syfte du ger bort det.

Är du ett Die-Hard fan till The Cure så kanske du inte ska ge bort en mix av gruppens mest obskyra låtarna till en som bara är "intresserad" eller "nyfiken" på The Cure. Risken är överhängande att du gör ett band till dig själv som ingen annan orkar lyssna på.

Bättre då att stålsätta sig och bjuda på de i dina öron kanske något sönderspelade låtarna. De som en gång fick dig att lyssna på The Cure.

Regel 4, som blir överkurs och en extra finess, är att klämma in ett tema i sångblandningen. Kan vara svårt, men är om det lyckas väldigt uppskattat.

Finns dock en stor risk att det blir " smartare än bra" , det vill säga: roligare på pappret än i verkligheten.

Regel 5 gäller bara Spotify. Längd på mixen, dvs antal låtar, måste begränsas. På CD och kassett ger det sig själv. I klubben jag tilhör ( CD temakubben) tillåter vi 12 spår vilket är lite snålt. Gäller det en Greatest Hits samling hamnar man lätt uppåt 20-25 spår.

Generalfel...och något man ser alltför ofta på Mixifier (och anledningen till det här inlägget) är ett helt djälva sjok med en artist eller ett band! Fem stycken låtar av Bachman Turner Overdrive ( hämtade från en greatest hits samlig dessutom ) är inte kul och det är definitivt inte en mixed tape. Den sk. Dr Berg som ställer samman "Editors choice listan" på Mixifier sidan måste helt enkelt vara en slumpgenerator.

eller så är jag bara sur över att mina mixar aldrig hamnar där.

Lycka till.

"Drinking"

2009-02-04T10:54:00.012-01:00

Har precis lyssnar på ett par avsnitt ur Zimmys Radioshow

(vi som tror att vi känner honom kallar honom så. Bob D, alltså)

Programserien startade 2006 och heter alltså ; Theme Time Radio Hour.

Avsnittet jag berättar om var nummer tre ( 3) och heter "Drinking".

Temat var alltså Sprit; Booze, White Lightning, Moonshine, Canned Heat, Fire Water, Hard Stuff, etc etc,

kärt barn har många namn och allt det där...

Ett kärt ämne även i populärmusiken. Sånger om Whiskey och Öl. Sånger om glädje och- förstås- desperation,förtvivlan och sorg.

Radio-Dj´n Bob Dylan berättar korta ankedoter om artisterna ,

( som den om en färgad sångare/låtskrivare från New Orleans - minns ej namnet- som blev arresterad och satt i fängelse för att han umgicks med vita kvinnor under en villkorlig frigivning. Att den vita kvinnan var hans fru spelade mindre roll. He had broke the parole , som domaren sa)

..han läser ett och annat drinkrecept, t ex hur man gör en perfekt Mint Juleep.

Han citerar, på sitt sedvanliga rytmiska och egenartade sätt, en eller två textstrofer ur den kommande låten, men som den genuina musikälskare han är låter han musiken komma först.

Jag fick tipset om dem här serien av en god vän som sa bland annat sa att det så tydligt märks att Dylan tillhör generationen som fann musiken via radion.

Den känslan får jag också när jag hör programmen. Ensam framför en radioapparat, mörkt och tyst i rummet. Radiorösten är lite skrapig , låter tunn och avlägsen. Inget tingel-tangel, inga jinglar. Karlavagns-stämning.

Musiken är spännande,exotiskt och märklig. Den betyder någonting.

Det som spelas är dock - för vår generation - väldigt gammal musik.

Gammalt datum, men ändå "modernare" och definitivt mer spännande än dagens Rix och Energy utbud.

Tycker jag.

Ta bara " I Drink" av Charles Aznavour som är en betraktelse över alkohol; dess makt dess fördelar och nackdelar. Jag vet bara att han spelat in "She" som förekom i något soundtrack ( sjöngs av Elvis Costello) till någon storfilm. Annars är han en fransk smörsångare för mig. Men franska smörsångare spelar väl inte in låtar som I Drink ?

Eller i modernare version av Mary Gaultier

Theme Time Radio

2009-02-04T06:31:00.003-01:00

Fick igår veta att The Great Bobster ( Bob Dylan) sedan en tid har ett radioprogram kallat; "Theme Time Radio Hour". I programmet spelar Dylan personliga favoriter, alltid under ett tema. Första programmet hade till exempel temat "Weather", det andra "Drinking". Musik, som mestadels är av äldre datum, varvas med snack och uppläsning av lyssnarbrev. Blev givetvis eld & lågor över detta och hittade efter en kort sökning en blogg där man kan hämta hem samtliga avsnitt ( det finns tre säsonger) Örongodis för promenaden. Återkommer om TTR, var så säker.

Found!

2009-02-04T06:26:00.002-01:00

Äntligen ! Upphittad på Shellmacken , Stora Väsby, E4- norrgående. Tisdagen den 3/2 vid lunchtid. Ska ätas på fredag tillsammans med likasinnad arbetskamrat.

Ben & Jerry

2009-02-02T09:10:00.005-01:00

Fortfarande lyser Cherry Garcia med sin frånvaro , i alla fall i Uppsalas frysdiskar. Undrar om vi får ta del av Ben & Jerrys senaste smaker. Imagine Whirled Peace samt den kommande Obamahyllningen; Yes, Pecan! För ordningens skull: Yes, Pecan är ingen "ny" smak. Däremot har man döpt om Pecan Butter till Obamas ära.

Kommer förmodligen inte att säljas utanför USA. Däremot ser jag fram emot Lennonglassen.

Lingo is the drug

2009-01-24T17:02:00.003-01:00

Såg Petra Mehde och Fredrik Wikingsson på TV igår. Gillar bägge.

Speciellt Petra som pratar o pratar o pratar .. och alltid lycka kasta in en gliring eller oförskämdhet i förbifarten. I en bisats så man nästan missar den. Som en harkling.

Men jag kom också att tänka på Jack O´Connells debutroman, "Box-Nine" från tidigt 90-tal.

I den storyn har en "incredibly hazardous psychedelic drug called "Lingo" precis drabbat USA.

Lingo är en drog som gör att människor pratar ihjäl sig.

I turned out a PUNK

2009-01-22T19:42:00.003-01:00

Kommunen jag bor i tog ett trist - och dåligt- beslut idag...

fick mig att göra en argare SPOTIFY lista än vanligt

Piss Factory!

låtlista: " I turned out a PUNK"

Ryan lägger av ?!

2009-01-20T11:59:00.008-01:00

Vad ska man tro ? Virrpannan, geniet och fyllbulten Ryan "my name is not Bryan" Adams meddelar via bloggen att han lägger ner musikkarriären.

Problem med hörseln.

Ingen sentida musiker har väl levt upp till myten ( den om sex&drugs, alltså) så bra som Ryan och nu lägger han av pga en svår öronsjukdom kan man läsa i bladet.

Ryan - som spottade ur sig skivor i en takt som gjorde att jag kände mig överdoserad - kan ju inte lägga av! Inte på grund av hörsel.

Inte för att jag inte förstår honom. Det låter som ett klokt och moget beslut. Stämmer bara så dåligt med both ends burning filosofin.

He will be sadly missed, som vi säger i Six Feet Under kretsar ..

Jag är glad jag hann se honom.

Den där gången med Cure-Johnny på skittråkiga Globen Annexet (vilket as-trist ställe!)

Då han visserligen var på ett "elektriskt" humör, men ändå levererade en fantastiskt inlevelsefull Oh, My Sweet Carolina samt på sitt medvetet amerikanska ignoranta men charmerande sätt ( I heard she died..Ingrid ? ?.. right??) ge Astrid Lindgren en sista hyllning .

(Det här var dagarna efter hennes död)

Nu ska Ryan skriva böcker istället. Den första finns redan ute, "Infinity Blues". Får kolla hos Uppsala English.

vad är det för fel på "Z" ..och då menar jag inte Zlatan

2009-01-19T21:08:00.005-01:00

märkligt att Henrik "Zäta" Zetterbergs MVP-titel ( mest värdefulla spelare i Stanley Cup) från i fjol inte värderades högre än till en (1) ynka nominering (årets prestation) och en plats bland de "10" i Jerring omröstningen.

Dessutom kom han väl bland de sista. Säkert kom han efter den där hästgubben.

Mycket blygsamt resultat för en så pass stor prestation. Han vann Stanley Cup med Detroit, han blev poängbäst i slutspelet och tog hem MVP utmärkelsen.

Bang, Bang, Bang!

Conn Smythe Trophy ! Hur stort är inte det.

Bara Lidström har gjort det tidigare (han fick nog inget pris han heller)

Ishockeysporten behandlas inte schysst på den där galan.

För att inte tala om Bandy...det enda man kan glädja sig åt var att vi slapp se några innebandybilder den här gången. Ingen Bowling heller.

Jag hade fel om Jill

2009-01-18T07:42:00.015-01:00

Bara SVT kan göra program som " De kallar oss artister".

Bara SVT vågar lita på att publiken kan vara intresserade av mer än "det senaste" eller sånt som inte hamnar på kvällstidningarnas Löp.

Program där personer tillåts prata.

Program som är lite långsammare.

Program utan någon "TV stjärna" ( en sådär programledare som måste vara med och stjäla utrymme)

I Sverige, är väl bästa att tillägga. (då jag är ganska säker på att SVT har sin motsvarighet i de flesta länder)
Jag såg samtliga program utom Gessle o Orup och kanske borde jag gå in på SVT Play och kolla även dessa program.
För man vet aldrig.
Kanske finns det mer att hämta hos Orup än strofen: " och jag hittar nästan överallt", från hans gamla hit Stockholm ( har blivit kallt ) ?

Det är nämligen den raden jag förknippar med något positivt hos Orup.
Tycker den är genialisk.
Och kanske finns det mer för mig , än min beundran inför Gessles oerhörda kunskaper i ämnet "POP" , att hitta hos svensk popexports största stjärna någonsin ( för han har säkert såld mer än ABBA???)
Men jag är skeptisk.

Orup är FÖR mycket Schlager& Melodifestival för min smak och Gessle är FÖR anonym och mainstream för att jag ska kunna ta honom till mig.

(Det fanns en tid då jag gillade Gessle ( ...om myggbett som svider & Gyllene Tider..) men det är snart 30 sedan och, som Dylan skiver; I was so much older then, I younger than that now)

Alltså: Orup och Per Gessle är ingenting för mig.

Inbillar jag mig. Tror jag mig veta. Alldeles bestämt.
Men jag kan ha ju fel.
Eftersom jag hade fel om Jill.

Jill Johnson var för mig - tidigare, innan jag fattade hennes passion - likställd med Pereli, Pernila W, Karola och övriga schlagerprimadonnor.

Tyckte varken bättre eller sämre om henne än någon annan.

Who cares, liksom?

Men man kan ju ändra sig.

Och det har jag gjort.

Vill ni veta varför?

1-Titta på SVT PLAY .

2-Lyssna på hennes version av Stoneslåten Tumbling Dice!

Passion!

Övriga artister i serien behövde jag aldrig fundera över, de stod alla redan högt upp på min lista (nåja, ska inte påstå att jag är sådär överdrivet förtjust i det In Flames sysslar med) .

Fast Håkans program var nog bäst. Tyckte att han- som vanligt- bjöd mest på sig själv.

Hade dock hoppats får se Hives i en annan miljö än backstage och kanske höra någon annan röst än Pelles. Men, men. Man kan inte få allt.

Hoppas på en säsong 2 av "de kallar oss artister"

Bra SVT!

Uppdatering: Spotifylistor

2009-01-17T21:35:00.006-01:00

För alla "spottare" som Inte finns på Fejsbok och som Inte använder Mixifier. ..här kommer några listor.
(klicka på länken nedan ..om ni har SPOTIFY)

The Tarantino Songbook (according to Spotify)
Låtar och dialogsnuttar från QT´s filmer

George Baker Selection – Little Green Bag
Stealers Wheel – Stuck in the Middle With You
[dialogue] – Pumpkin and Honey Bunny / Dick Dale and His Del-Tones - Misirlou
Dusty Springfield – Son of a Preacher Man
Urge Overkill – Girl, You'll Be a Woman Soon
[dialogue] – Personality Goes a Long Way
Al Green – Let's Stay Together
Maria McKee – If Love Is a Red Dress (Hang Me in Rags)
[dialogue] – Royale With Cheese
Bobby Womack – Across 110th Street
[dialogue] – Zed's Dead, Baby / The Centurions - Bullwinkle Part II
Randy Crawford – Street Life
SAMUEL L. JACKSON And ROBERT DENIRO – Beaumont's Lament
The Delfonics – Didn't I Blow Your Mind This Time
SAMUEL L. JACKSON And ROBERT DENIRO – Melanie, Simone and Sheronda
The Brothers Johnson – Strawberry Letter 23
Bill Withers – Who Is He (And What Is He to You)?
[dialogue] – Truly and Utterly Bill
Nancy Sinatra – Bang Bang (My Baby Shot Me Down)
Santa Esmeralda – Don't Let Me Be Misunderstood / Esmeralda Suite
Shivaree – Goodnight Moon
Isaac Hayes – Run Fay Run
T. Rex – Jeepster
Frank Sinatra – (Love Is) The Tender Trap
The Coasters – Down In Mex

saknar egentligen bara Like A Virgin -dailogen från Reservoir Dogs.

The Thin White Duke
Bowiemix (greatestlåtar och udda spår)

David Bowie – The Width of a Circle
David Bowie – Kooks
David Bowie – Quicksand
David Bowie – Oh! You Pretty Things
David Bowie – Changes
David Bowie – Life on Mars?
David Bowie – Lady Stardust
David Bowie – Soul Love
David Bowie – See Emily Play
David Bowie – Here Comes the Night
David Bowie – Sorrow
David Bowie – Watch That Man
David Bowie – Aladdin Sane (1913-1938-197?)
David Bowie – Panic in Detroit
David Bowie – Time
David Bowie – Drive-In Saturday
David Bowie – Sweet Thing
David Bowie – Rock 'n' Roll With Me
David Bowie – We Are the Dead
David Bowie – Diamond Dogs (K-Tel Best Of... Edit)
David Bowie – Somebody Up There Likes Me
David Bowie – Young Americans
David Bowie – Word on a Wing
David Bowie – Station to Station
David Bowie – Wild Is the Wind
David Bowie – "Heroes"
David Bowie – Speed of Life
David Bowie – Because You're Young
David Bowie – Ziggy Stardust (Live)
David Bowie – Rock 'N' Roll Suicide (Live)

Tribute to M.Carlsson ( Manges pling-plong Show)
blandad synt och syntbesläktad pop från 80 talet..

Spandau Ballet – Paint Me Down
Pete Shelley Pete Shelley – Homosapien
The Human League – Love Action (I Believe In Love)
Heaven 17 – (We Don't Need This) Fascist Groove Thang
Japan – Visions of China
China Crisis – African and White
ABC – Poison Arrow
New Order – Temptation
The Associates – Club Country
New Order – Age Of Consent
Simple Minds – Sweat in Bullet
Joy Division – Transmission
Gary Numan – Music for Chameleons
Classix Nouveaux – Never Again (The Days Time Erased)
Ultravox – Vienna
The Beat / The English Beat (USA) – Mirror in the Bathroom
Depeche Mode – Policy of Truth
Scritti Politti – Asylums in Jerusalem
The Cure – Let's Go To Bed
Japan – Taking Islands in Africa
Devo – Whip It
Buggles – Video Killed the Radio Star
A Flock Of Seagulls – I Ran (So Far Away)
The Psychedelic Furs – Love My Way
Heaven 17 – Temptation

Såntjag spottat:

Två veckor med spotify: Blandade skitlåtar Vol1.

Joe Strummer – "Punk Rock Warlord"
Stevie Wonder – I Was Made To Love Her
Tammi Lavette – Kiss My Love Goodbye
Gladys Knight & The Pips – Midnight Train to Georgia
Stephin Merritt – The Man of a Million Faces
The Freddie Steady 5 – The "In" Crowd
Greg Laswell – How the Day Sounds
Bryan Ferry – All Night Operator
Håkan Hellström – Introduktion :Sigge Skoog
Olle Adolphson – Sigge Skoog
Sigge Hill – Ett färgfotografi
Little Feat – Willin'
The Flirtations – Nothing But A Heartache
Sia – Breathe Me
Ron Sexsmith – Speaking With the Angel
Dusty Springfield – To Love Somebody
The Sonics – Have Love Will Travel
The National – Fake Empire
Nizlopi – Freedom
The Standells – Dirty Water
The Jam – The Bitterest Pill (I Ever Had To Swallow)
Mink DeVille – Spanish Stroll
Smokey Robinson & The Miracles – Going To A Go-Go
The Coasters – Down In Mexico
Nina Simone – Feelin' Good
Amy Winehouse – Back to Black (The Rumble Strips remix)
Sam Cooke – A Change Is Gonna Come
Joe Strummer – "Without People, You're Nothing"

The Big Music

2009-01-15T11:28:00.008-01:00

Jag hade det stora nöjet och att se och höra Sofia Jannoks Jojk-Jazz på Nalen häromkvällen. Det var skivsläpparfest för en platta med den peculiar titeln "Áššogáttis"
Innan dess hade jag bara hört henne som hastigast på en såndär morgonsnutt på TV4, läst en och annan intervju och hade hon inte varit kusin med min kompis Janne så hade jag med största säkerhet inte rest till Stockholm en helt vanlig onsdagskväll för att lyssna på musik. Kanske för tio år sedan, men inte idag.
Och definitivt inte för att lyssna på en "Worldmusic - artist".
Bla! pretto-stuff"!

Men jag överraskade mig själv och tackade ja, och det ångrar jag inte.
Jojk -Jazz, var det. Vet inte om det är en korrekt beskrivning, men hur fan definierar man egentligen det hon gör ?
Jag gör ett försök:
Det finns lite Enya ( i det pampiga,storslagna och den dramatiska rösten, det finns en aning Björk ( i utstrålningen och närvaron) och det finns en del Jan Johansson ( i anslaget hos den utmärkte pianisten) . Här finns också det moderna, kanske märks det mest i poppiga "Irene" (video på YouTube som jag antar är Singeln från nya skivan)) och här finns ett jazzigt inslag som gör att det ibland svänger grymt. Det finns naturligtvis ett starkt folkmusik inslag, men jag tänker då inte på Sverige i första hand (jag inte kan spåra något svenskt vemod). Mer stolthet och frihet än dyster granskog således.
Men.
Någonstans hittade jag också Waterboys - och då ffa det som gjordes på This is The Sea & Pagan Place - i Sofia Jannoks musik.
Det klara ljudet. Strofer som upprepas, suggestiva rytmer som tasssar tyst inledningsvis för att sedan övergå i en mässande hymn ..
Kort sagt: The Big Music....
Mike Scotts vision innan han upptäckte Irlands västkust och blev den sparsmakade folkmusikern.
Fast i Sofias fall är instrumenteringen redan sparsmakad. Nästan akustisk ( ståbas, piano, försiktig visp- trummis..och förstås, rösten) .
Det är en konst att spela stor musik tyst.

"I have heard the BIG Music and I´ll never be the same"/
The Waterboys ( A Pagan Place, 1984)

Kleerup och polisen

2009-01-12T07:01:00.002-01:00

Jag förstår om Kleerup blir sur. Jag menar; först bjuds han in till en gala ( som hedersgäst) och sen tvingas han pissa i polisens potta mellan för och varmrätten. Klart karl´n blir lack.
Om han premedicimerat sig med något otilllåtet eller ej återstår att se , men oavsett resultatet blir så har jag svårt att ha någon synpunkt på vad han gör med sina pengar eller med sin hälsa.
Hans val.
Men visst känns det lite "rätt" att det inte bara är artisterna på Uppsala Reagge som utsätts för denna behandling. Jag säger inte att det är fel med kontroller. I alla fall inte kategoriskt. Visst finns det en vits med drogkontroller. Konstaterar bara att det ur arrangörs synpunkt måste vara djävligt besvärande och att - i Uppsalas fall- man knappast påverkar ungdomars inställning till droger genom att bötfälla vuxna jamaicaner ( Insatserna som görs ute på fältet är bra, men det som hände på Raegge festivalens backstage området känns mer som provokation) Nu väntar vi bara på tillslag under Allsång på Skansen, Idrottsgalan, Guldbaggen och kanske- i en framtid - även på Nobelfesten

Hitsville, USA

2009-01-12T06:00:00.004-01:00

Fyller 50 år...
och vad vore populärmusiken utan Motown Records? Definitivt ett av de viktigaste bolagen i branschens historia, så tack Berry Gordy!

Motown 5 i topp:

Four Tops
Temptations
Smokey Robinson
Gladys Knight & The Pips

och Marvin Gaye, förstås.

Tyvärr är bolagets senare produktion lika lysande. Lionel Richie, Commodores mja, jag vet inte...inte min grej.

Radio, Radio

2009-01-07T20:49:00.004-01:00

Vi åker mycket bil i vår familj. Under en lång helg som den nyss avslutade jul-nyår-trettondags helgen blir det extra mycket. Anledningen till att vi gör så tänker jag inte gå närmare in på. Vi är en bilåkande familj, helt enkelt.

I bilen lyssnas det oftast på radio, särskilt om vi åker hela familjen ( eftersom vi sällan kan enas om att höra på samma platta )
Problemet är att Radio också börjar bli ett problem.
Tonåringen lyssnar helst på Radio Rix eller någon annan sk. "fri" radiokanal.
I alla fall är det alltid den kanalen han inleder med.
Vi vuxna- och då speciellt jag- har väldigt svårt för den tjatiga topp-listemusiken och vill helst byta till P3.
Och det brukar funka bra. Tonåringen tycker egentligen att Takira, EMD, Hon som "kissed a girl " och allt vad de heter är ganska trista. Faktiskt gör han det.
P3 funkar som sagt bra. Men bara om det spelas musik eller är något humorprogram, typ "Mammans nya kille".
Blir det ett fnissprogram byter vi till P4...eller i värsta fall tillbaka till Rix .
Direkt.
Under helgen var det en djälva massa fnissprogram. Ett fnissprogram är - för den som inte vet det - ett sånt där snackisprogram där man behandlar diverse populärkulturella yttringar på ett lagom distanserat sätt.
Man hissar egentligen ingeting och man dissar bara sådär lagom.
Man fnissar åt det. Kompisar emellan.
Berättar för varandra att man "noterat"....ingenting går oss förbi för vi har sån jävla stenkoll..liksom
Programledaren och bi-sittaren ( det är alltid en sk sidekick som hejar på..håller med och stödfnissar) babblar, fnissar och babblar ännu mer.
Sen spelar de en låt och fortsätter att babbla. Hysteriskt och självupptaget.
About nothing..som Seinfeld & George, fast inte lika bra.
Inte i närheten,faktiskt bara djävligt trötsamt att lyssna på..jag menar, alla är ju inte Annika Lantz.

Föresten så är hon numera i P1.
Får en att fundra.

P1..??
P1 är ju pensionärs-kanalen!

När jag var 14 år och besökte England för första gången blev jag helt såld på Radio One!
Fick vi en sådan radiokanal i Sverige kunde man ju skrota stereon, sluta köpa skivor helt och hållet.
Radio One spelade ju allt man ville höra. Hela tiden!
All The Hits..All The Time!! UK Top 40 !
Det får en verkligen att fundera om Time verkligen Is On My Side

Spotify. The Waterboy

2009-01-07T12:26:00.006-01:00

Det har blivit som ett gift...livsfarligt för oss som älskar att pracka på andra de låtar som för dagen väcker mest känslor.
Spotify, alltså.
Har dock märkt en viss misstänksamhet från omgivningen, typ "försöker du sälja på mig något som jag inte vill ha ",
när jag ( generöst och omtänksamt !) erbjudit dem en "Invite".
Men jag krusar ingen. Skit it då ! Skyll er själva.
För alla som redan har Spotify lägger jag härmed ut min senaste Spotify-lista; The Waterboy.
Ska inte ses som min definitiva Waterboys/ Mike Scott- samling ( eftersom allt inte finns på Spotify) men näst intill.

Ingenting går upp mot...Del 2

2009-01-01T12:35:00.002-01:00

It was 40 years ago today...

Den 13 oktober 1968, som förmodligen var en söndag, tog vi oss till Studan, farsan och jag.
Den här dagen kunde man inte köra bil hela vägen fram.
Vi fick parkera borta vid Svandammen och gå Flusterpromenaden fram.
Redan där kändes det att det här minsann inte var en vanlig match.
Även om begreppet ”serielunk” inte förekom i min värld, alla matcher ( självklart även träningsmatcher på någon - från snö friskottad - grusplan i mars) var lika viktiga och alltid ett nytt äventyr.
Någon, förmodligen Signaltrupperna på S1, hade satt upp en flytande transportbro över ån – i höjd med Ångkvarn) så att besökare som parkerat på fel sida av ån (säkert skåningar) slapp gå hela vägen ner till Islandbron.

För en nioåring siriusfantast innehöll en hemmamatch på Studan så oändligt mycket mer än bara fotboll.
Vanligen kom jag till matchen med farsan, men eftersom han ville sitta på huvudläktaren med gubbarna så letade jag mig oftast bort till södra ståplatsläktaren ( under resultat-tavlan) där grabbarna från Salabackar brukade hänga. Om vi bara lyckades hålla vaktisarna på avstånd kunde vi hinna med en hel del. Vi var väldigt rädda för de blåklädda vaktmästarna. Speciellt en liten svartmuskig karl.
Acke me´ögonbrynen.
Han var liten och satt, hade glödande ögon och kom alltid skenande, ilsken som fan, så fort vi tog ett sväng in på löparbanan eller hoppade i den skumgummifyllda stavhoppsgropen.
Det gick hemska historier om större killlar som - när de åkt fast för plankning- fått smörj av honom bakom vaktisarnas expedition.

I halvtid kröp vi under läktarna och samlade tompavor, vi lyssnade på Fyll-Stenes långa, gråtmilda monologer om hustrun Viola,motorcykeln med sidovagn och hur arg hon skulle bli när han kom hem på fyllan.
Vi skrattade och retades med honom.
Efter matcherna samlades vi utanför hemmalagets omklädningsrum.
Min klasskompis Börje samlade liksom jag på autografer och vi hade en stenhård inbördes tävlan.
– Fick du ? Åh, Leffes ! Byta ,rå?... schysst ?
Att stå utanför omklädningsrummet när dörren öppnades och någon av spelarna kom ut, insvepta i ett duggregn av vattenånga, svett och linementdoft var magiskt.
Att svepas in i den där dimman- jag kommer aldrig att glömma den underbara doften av linement och hur mycket jag tyckte om den! - var den perfekta avslutningen på varje hemmamatch.
Spelarna var avspända och oftast glada, tände ciggar, skrev autografer och småsnackade med oss grabbar.

Men ingenting av detta skulle ske den här dagen.
Icke.
Inne på arenan var det tvärfullt.
12. 400 betalade åskådare!
Publikrekord.
Förstås.
Det var omöjligt att ränna runt och farsan tog istället med mig upp på huvudläktaren. Det kändes trist, hade hellre stått med grabbarna borta i kurvan, men den här dagen var det omöjligt. Det fanns t o m extraläktare på löparbanorna och framför fattigläktaren. Människor överallt

Av själva matchen minns jag inte mycket. Jag har läst mig till att Sirius dominerade stort, men lyckades- i vanlig ordning- inte gör mål. Matchen höll på att ta slut och många suckade säkert uppgivet.... Då Uffe Wahlqvist, ur ingen vinkel alls, tofflade in den där lyran som långsamt seglade över den utmärkte Hult i landskronamålet och "rasslade" sig ner i bortre burgavel. Den rasslade sig ner. Ingen strut alltså. Definitivt ingen mörsare. Den ramlade ner sådär sakta, så att det rasslade i nätet.

Mål!
Ni har säkert sett bilden på Wahlqvist strax efter det att han insett att bollen faktiskt gick in. Den är klassisk.
Ett slitet ord, men om det finns någon idrottsbild från Uppsala som förtjänar det epitetet så är det den här.

Uffe ser lika häpen ut som Anders Svensson gjorde efter frisparksmålet mot Argentina i VM 2002. Han är på väg ut på löparbanan ( undrar om han inte fick hoppa över något löjligt snöre som skulle fungera som avspärrning ) han seglar fram, den framrusande Peppe Ahlund (som störtat mot andra stolpen) dunkar in bollen en extra gång - för säkerhets skull- och Sirius leder faktiskt med 1-0!

Det är bara minuter kvar ,men jag kan inte minnas om det blev några dramatiska minuter. Sirius vann och det var en djälva tur att de inte bytte ut Uffe den här gången. Jag vet inte om Uffe Wahlkvist någonsin fått en officiell hyllning för det där målet?
Jag hoppas det. Han är sannerligen väl värd det. Hade detta ägt rum i England, USA eller Kanada , där man har vett att vårda sina idrottshjältar, så hade Uffe Wahlqvist fått stå staty på flustretpromenaden eller åtminstone pryda en minnestallrik. Man hade skrivit sånger till hans ära.
Men det här är Uppsala och Studenternas Idrottsplats, inte London eller New York.
Inte White Heart Lane, inte Madison Square Gardens.

När jag idag- fyrtio år senare - trängs med Uffe i det lilla utrymme intill huvudläktaren som kallas VIP sektionen, för att få en blaskig pilsner i plastmugg, blir det så uppenbart att det som var (och fortfarande är) så stort för mig nog inte betyder speciellt mycket idag.
Det är bara nostalgi.
Och att nostalgi-filtret kan vara bedrägligt, det vet vi så väl.
Allt "från förr"blir på något märkligt sätt så schysst och oproblematiskt.
Till och med något så tragiskt som alkoholism får ju något charmigt över sig när den kläs i sextiotalsdräkt.
Men en fyllgubbe var lika tragisk då som nu, även om jag inte vill se det så.
Och de spelades definitivt inte bättre boll på Uffe Wahlqvists tid heller.
Och spelarna var inte renhårigare eller sportsligare då än de är idag.
Möjligen hade några av dem ett större Siriushjärta.
Möjligen.
Men vaktisarna var ilsknare och elakare, så det jämnar ut sig.
Det var inte bättre förr.
Det är bara nostalgi...
Men en sak är dock säker ( och det är jag säker på) :

Sirius gick upp i Allsvenskan och jag hörde aldrig mer "Ingenting går upp mot gamla Skåne".
Aldrig mer.
Låt-eländet spelades aldrig mer och det är få - om ens någon ? - som minns den idag.
Förmodligen var det en offensiv i scensatt av skåningarna i maskopi med SR som avbröts direkt efter förlusten på Studenternas.
En konspiration.
Nästan på regeringsnivå. Wag The Dog, liksom.
Låten var ju faktiskt bara B-sida till "Mamma är lik sin mamma".
Bara en sån sak. Så mycket radiotid åt en B-sida!
Så ni förstår att det inte bara är jag som fantiserar.

Fredrik Hjelm
Uppsala den 13 oktober 2008.

Siw Malmkvist- Ingenting går upp mot gamla Skåne-1968

2009-01-01T11:13:00.011-01:00

Förra året, alltså 2008, var det 40 år sedan Sirius för förtsa gången tog steget upp i Allsvenskan i fotboll.
Förra året, alltså fortfarande 2008, efterlyste Stadsteatern uppsalabornas musikminnen.
Personliga musikminnen som under 2009 kommer att sammanfogas till en pjäs med namnet; Soundtrack of our lives. En jättekul ide´! Mitt tidigaste musikminne hänger starkt samman med fotbollsmatchen mot Landskrona BOIS på Studenternas i oktober 1968. Av naturliga skäl tyckte många som läser supporterbloggen "Västra Sidan" om den här berättelsen, tyvärr var inte Stadsteater-juryn lika imponerad.

Ingenting går upp mot gamla Skåne - Siw Malmkvist (1968)

Det är studentrevoltens år, 1968.
Kårhusockupationer och slagsmål mellan skäggiga studenter och poliser med sablar.
Men allt det där är ointressant.
För mig är det bara en sak som gäller; IK Sirius och kvalet.

Till Allsvenskan.
Högsta serien.
Fotbollens finrum.
Om allt går vägen hamnar vi i där nästa säsong.

Sirius, som nyss harvade i division 3 Östra Svealand. Innan man värvade halva Djurgården och lite till. Men det där med finanser och spelarköp är jag inte medveten om, eller ens intresserad av. Jag är bara nio år och Siriusfanatiker. Jag lever, andas och är Sirius.
Jag - som går till skolan i mina Adidas Brasil, nedhasade fotbollstrumpor och sover i en hemmasydd Siriuströja – är inte medveten om det faktum att vi i Uppsala har vår egen Percy Nilsson. En man som är beredd att offra hela sin förmögenhet för att få se allsvensk fotboll på Studenternas. Jag är också lyckligt ovetande om att resten av riket ser ner på oss och hoppas att det ska gå åt helvete för främlingslegionen. (Politisk korrekthet – som vedertaget begrepp- fanns förmodligen inte vid den här tiden, men det gjorde inte Sirius värvningshysteri mindre ifrågasatt och avskydd av resten av fotbollssverige, så man kan nog lugnt påstå att Sirius inte var speciellt PK.)

Sirius, i de snövita dräkterna med kornblåa siffror och det extremt vackra klubbmärket. Den gula stjärnan, mitt över hjärtat ( synd bara att klubbmärket är så förtvivlat svårt att rita av. I alla fall så att det blir snyggt. Mitt eget exemplar är inte vidare lyckat, men mamma har i alla fall sytt fast det på pyjamasen). Dräkterna är så snygga, som Leeds United. Blåsvart är också snyggt, men det är reservstället och kanske är det så att de randiga blåsvarta tröjorna blir lite för mycket. För mycket med tanke på att Sirius i blå-svart, som redan har öknamnet ”Djurgården B”, då spelar i tröjor som påminner om det ”riktiga” Djurgården. Kan det vara förklaringen till den helvita dressen?
Hur som helst.
Det är helvitt som gäller, kvalets år 1968.

Sirius, där pappa sitter med i valberedningen och det spelar en viss roll eftersom det ger mig den stora förmånen att gratis se alla hemmamatcher. Jag glider in på Förköp/Frikort med mitt inplastade VIP-kort ( som iofs är utställt på farsan, men gubben i vändkorset är snäll och bryr sig inte) och väntar sen på mina kompisar som köper biljett i Student/ungdom/pensionärs luckan och där är det alltid är lång kö. Förväntningarna är enorma, vi har fullkomligt massakrerat allt motstånd i division 2 Svealand ( trots att vi mött ex-allsvenska Hammarby med Rolf ”Kocken” Andersson och Tom Thuresson, klassiska Degerfors och Brage) och nu är det dags för första kvalmatchen.

Sirius och Landskrona räknas som favoriter, Jönköping och Sandviken lär inte ha någon chans. Det säger alla experter, det säger man på TV och tänka att nästa år kanske vi får se Sirius på Sportspegeln! Hur overkligt är det?

Snabbguide till Sirius -68:
Rolf Marinus från Helsingborg är målvakt och praktikant på samma kontor som farsan. ”Mycket lovande”, står det i Brunnhagens Fotboll från samma år. ”Har utvecklingsmöjligheter.” Roffe är min idol, eftersom han jobbar med farsan och en gång – helt oannonserat - dök upp på mitt födelsedagskalas. Jag fick en fotbollströja och alla kompisar stod i tyst givakt i hallen. Det blev en snackis i fjorton dag på skolan: ”Roffe Marinius var på Freddans kalas!” Helt otroligt!
I backlinjen finns eleganten Håkan Magnusson. Publikfavorit som i nästan varje match kör sin specialare där han från sin högerkant (i defensivt läge) låtsas fegspela hem till Roffe varvid den attackerande anfallaren instinktivt sneddar inåt banan för att skära av passningsvägen.
Men det är då den kommer.
Finten.
Vi på läktaren vet. Alla vet utom den korkade motståndarforwarden som inte fattar någonting. Håkan stegar över bollen och klackar den istället bakåt snurrar runt - på en femöring, (förstås) och vänder spelet.
Blixtsnabbt.
Anfallaren står som ett fån och börjar så sakteliga jogga hemåt.
Med gam-nacke. Förnedrad.

Vi jublar. Alla på läktaren vet att klack-finten kommer, för eller senare. Håkan är kung.
Lång, släntrig och med en teknik värdig en position långt upp i fältet. För så är det i min värld.
Backar är kass. Centern är bäst.
På fotboll, alltså.
Man placeras efter sin skicklighet och tjockast står. Fast Roffe är inte tjock, så det måste bero på något annat att han måste stå i mål. Jag fattar inte det där riktigt…

Morgan Hedlund är center. Skjuter stenhårt.
– Skjut, Morgan , skriker publiken så fort han får bollen.
Morgan är stor och tunnhårig, ser ut som en gubbe. Det gör inte Peppe Ahlund. Han är avbytare, trollgubbe och en sån som man hoppas på då vi ligger under och det bara är en kvart kvar och han kommer in istället för Uffe eller någon annan i kedjan. Han är bra, men snubblar mycket. Trollar bort sig själv, liksom...

Tommy Stenborg på mittfältet tillhör också det unga gänget.. men sen är det idel gamlingar. Tjalle och Furan är äldst. Spelar längst bak och går under namnet ” Tjallevallen”.
Rutinerade gubbar som spelat i landslaget och i Djurgården. Leffe är annorlunda. Leffe är fotbollspelaren personifierad. Den bäste vi någonsin haft. Vår egen Roy Race, en tänkande August, en klok gubbe, ett spelgeni, klok pudel, en strateg, vad ni vill.
Leif ”Chappe”Eriksson som till och med går på universitetet! Farsan tycker att Leffe är en bra förebild för oss grabbar (och kanske särskilt för mig)
– Lär av Leffe. Titta så bra han är och han har ändå tid att gå i skolan och utbilda sig.Bra i fotboll och så smart!
Länken mellan Uppsala Östra och skånkarna. Fast det var det ingen som fattade då. I varje fall inte jag...

I ytterkanterna av detta magiska lag finns också en äkta italienare. En mörk, lockig kille med håriga ben som var en jävel på att jongla med bollen. Det kunde man se vid uppvärmningarna. En teknisk fan. Att han var en riktig italienare ingav givetvis vissa förhoppningar. Han måste ju bara vara bra! Men vår italienare kom aldrig någonstans i matchspel. Inte ens mot riktiga sopgäng som Åshammar.
– Ytisen är me bara för att han är ihop med Åmål Perssons dotter, muttrade kepsgubbarna på läktaren.
– Annars skulle han fan inte platsa, säger samma gubbar i kör. Varje gång han ska in är det samma gnäll.
Vänsteryttern heter Hasse Alftberg, en allsvensk bandyspelare som ränner som en liten iller på kanten.
I kedjan finns också Uffe Wahlkvist.Värvad från Bajen. En helt OK spelare. Men ingen av de tuffare.
Han var habil, lite anonym och aldrig den man ville vara när vi delade upp hemma på går´n.

Hasse Nilsson, mittfältare och lagkapten som spelat både i Djurgården och i landslaget får jag inte glömma. Flintis och säkert 30 år gammal, men djävligt bra ändå. I förvaret spelade också Perra Hansson, född och uppvuxen i stan och något vid denna tid så ovanligt som en egen produkt. Han sprang dock för konstigt för att jag skulle riktigt skulle gilla honom. Han hade en märklig löpstil, lite bakåtlutad, ungefär som Michael Johnson.
Detta var Sirius, mitt allt, och vi skulle kvala till Allsvenskan.

Vid en här tiden var min musiksmak ganska begränsad och inte särskilt definierad. Jag gillade Sven Ingvars, The Beatles och en del svenska popgrupper som jag visserligen inte visste namnet på, men som jag sett på bild i Bildjournalen, och hört på flexiskivor hos någon kompis. Pop spelades aldrig på radion och i vår familj fanns ingen grammofon. Men Svensktoppen fanns förstås och där gällde det att se till att Sven Ingvars låg före töntarna Sten & Stanley. Det var lite som fotbollstabellen faktiskt. På radion vevades det mest riktigt gammal musik som Ivan Renliden, Bröderna Jularbo och Sigge Fürsth. Vi hade en röd Luxor transistor som ständigt stod på i köket, men det var ingenting jag brydde mig om, det spelades som sagt aldrig någonting som kunde intressera en nioåring som älskade fotboll, Buster och Brunnhagens Idrottsböcker.
Bryr sig, liksom…

Men det var innan Siw Malmqvist och hennes ”Ingenting går upp mot gamla Skåne”

”Ingenting går upp mot gamla Skåne,
i Landskrona där är det toppen , tycker jag."

Minns inte när eller var jag hörde den första gången, men ju närmare matchen vi kom desto oftare pumpades denna vedervärdiga hymn ut i etern.
Toppen..i Landskrona ? Tycker jag… Landskrona???
Varje gång låten spelades skrek jag inombords:
I Landskrona där är det BOTTEN tycker jag !

Om jag inte kunde stänga av förstås. Det var det bästa.
Hemma i köket vred jag direkt av transistorn när låten kom på.
Helt sonika.
De onda andarna - som enligt mig levde i den där vedervärdiga landskronalåten- skulle fan inte få fäste. Inte om jag fick bestämma.
För alla måste hjälpa till.
Dra sitt strå till stacken.
Egentligen borde låten förbjudas, åtminstone till efter kvalet. Det var ju inte riktigt fair-play med en sådan text i ett så betydelsefullt läge. Att de inte begrep det på radion? Det var allvarligt. Det var faktiskt fusk!
En skånsk konspiration?

fortsättning följer....

Boeves Psalm

2008-12-28T13:12:00.003-01:00

den som har Spotify kan lyssna på en cover av Boeves Psalm av svenska The Guild.
.
The Guild - Boeves psalm
spotify:track:6GVOEYN4PmFpYGk82BRaoP

Övriga kan se och höra en brötig version av The Guilds tolkning här.

Eller Sidney Omar Zucatellis version

Såga morsan madrass..

2008-12-28T12:43:00.012-01:00

det kallade en av mina kompisar Samla Mammas Mannar för.
Vi tyckte de var märkliga och konstiga. Och de var definitivt inte bra. Tyckte vi.

Vi såg dem på slottsbacken-festerna tillsammans med Fläsket brinner o andra besynnerliga orkestrar.

( Nej, det fanns inget band som hette "Älgarna brinner i hängselpattarna", det var bara "Hemma Hos" redaktionen som skojade...men visst var det konstiga namn och tjafsiga texter, för att citera Alinge & Forssell)

Publiken bestod av riktigt skumma typer med långt hår, sötaktig doft och afghanpälsar som dansade i den branta sluttningen. Ramlade omkull gjorde de också. På den tiden - det här var tidigt 70-tal- var jag mer intresserad av att samla tompavor än att lyssna på musik, så jag lyssnade inte så noga på musiken, eller vad det nu var som kom från scenen. De här slottsbackefesterna förbjöds förmodligen innan jag blev vuxen nog att intressera mig för ölflaskor som hade innehållet kvar. Och för den delen också musik, i alla fall i en seriösare mening.

Flera år senare, I slutet av sjuttiotalet- eller möjligen i början av 80-talet, fick jag en samlingskassett av en polare. Kassetten innehöll massor av ny, spännande musik. Mest punk & new wave, ny musik som var mycket intressantare än mina dåvarande hjältar 10 cc, Supertramp,Genesis, Alice Cooper och - faktiskt- till och med mer spännande än Lou Reed och David Bowie.
På kassetten fanns en skojig låt, som faktiskt hade uppsalaanknytning
Jainteflöttarjagtesjöss med Lasse Hollmer.
Jo, så hette den och jag minns att det blev lite av en grej att alltid spela den när vi hade fest. Låten fanns på hans första soloplatta, Xll sibiriska cyklar. Så småningom köpte jag vinylen och kom att älska låtar som Boeves psalm, Harald, och, förstås- Ja, inteflöttarjagtesjöss. Läser idag i en kommentar på fejsboken att Lasse Hollmer är död. Han avled i julhelgen.

Nu spelar jag Jainteflöttarjagtesjöss.
Sen ska jag plocka fram vinylen och digitalisera Boeves Psalm, om den nu inte finns på i-Tunes eller Spotify.
Uppsala är definitivt en stor profil fattigare.Sorgligt.

SPOTIFY-LISTA: The Soul Jam

2008-12-15T18:23:00.001-01:00

Covers & annat souligt med Paul Weller och The Jam

The Jam – In The Midnight Hour
The Jam – Move On Up
The Jam – Pity Poor Alfie/Fever
The Jam – Stoned Out Of My Mind
The Jam – I Got You (I Feel Good)
The Jam – Heatwave
The Jam – Medley: Sweet Soul Music
The Jam – Town Called Malice
The Jam – War
The Jam – Stand by Me
Paul Weller – Pretty Flamingo
Paul Weller – What's Goin On
The Style Council – Speak Like A Child
The Jam – Beat Surrender
The Jam – Town Called Malice
The Jam – The Bitterest Pill (I Ever Had To Swallow)
The Jam – A Solid Bond In Your Heart

SPOTIFY:kollaborativ lista

2008-12-15T12:18:00.010-01:00

funkar som en gemensam spelista...det är frittfram att lägga till och dra ifrån
OBS. sudda den inte utan att meddela mig så jag kan "markera av ".

Burt Bacharach på svenska

so far ;
Siw Malmqvist – Regnet det bara öser ner- Raindrops keeps falling
(" var är den eld som du sa skulle värma under kalla nätter...
här står jag nu och väntar i ett regn som skvätter" !! )

Svante Thuresson – Du ser en man- This guy´s in love

Anne-Lie Rydé – Ännu En Förlorad Dag -Anyone Who Had A Heart

Siw Malmqvist – Sen drömmer jag en stund dom dig-I say a little prayer

Monica Zetterlund – Alfie( engelska, så egentligen fusk!)

Anne-Lie Rydé – Du ser en man ( This Guys in love)

Fläskkvartetten – Tåg & flyg & båt (Trains,Planes and Boats)

Små Gröna Äpplen ( suddad, faktiskt ej en Bacharach-låt ...men man kan tro det)

som sagt , Östens version av "24 hours to Tulsa" finns tyvärr inte på Spotify.
Ännu.
Minns ej vad den heter, men texten handlar om en kille som åker moped till Eslöv ..15 minuter till Eslöv??

SPOTIFY-LISTA:Songs about broken hearts..

2008-12-15T10:52:00.003-01:00

..and rejection, and pain, and misery, and loss.

Jimmy Ruffin – What Becomes of the Brokenhearted
Freda Payne – Band Of Gold
Gram Parsons & Emmylou Harris – Love Hurts
The Streets – Dry Your Eyes
Weeping Willows – Broken Promise Land
Eldkvarn – Kärlekens Tunga (Live i Uppsala 1994)
Dusty Springfield – Twenty-Four Hours From Tulsa
Primal Scream – (I'm Gonna) Cry Myself Blind
Paul McCartney – For No One
Cowboy Junkies – Sun Comes Up, It's Tuesday Morning
Prince – Nothing Compares 2 U
Lonnie Mack – Why
The Smiths – There Is a Light That Never Goes Out
Eels – It's A Motherfucker
Elvis Costello & The Attractions – God Give Me Strength
Ratata – Försent

SPOTIFY-LISTA:Six Feet Under- Death is not the end

2008-12-15T09:17:00.003-01:00

Blandad musik från HBO´s Six Feet Under

Nina Simone – Feelin' Good
Death Cab for Cutie – Transatlanticism
Caesars – (Don't Fear) The Reaper
Yo La Tengo – Our Way to Fall
Arcade Fire – Cold Wind
Coldplay – A Rush of Blood to the Head
Irma Thomas – Time Is on My Side
The Blue Nile – Tinseltown In The Rain
Imogen Heap – I'm a Lonely Little Petunia (In an Onion Patch)
Radiohead – Lucky
The Blue Nile – Let's Go Out Tonight
Grace Griffith – Calling All Angels
Elton John – Rocket Man
Luciano Pavarotti [Tenor] – Nessun Dorma - Tourandot
Arcade Fire – Rebellion (Lies)
Lamb – Heaven
Rare Earth – I Just Want To Celebrate
Sia – Breathe Me

SPOTIFY-LISTA:Songs from the coffin

2008-12-15T09:12:00.007-01:00

True Blood - songs from the coffin
( träskmusik från säsong 1 av HBO´s vampyrserie, TRUE BLOOD)

Jace Everett – Bad Things
C.C. Adcock – Y'all'd Think She'd Be Good 2 Me
Dr. John – I Don't Wanna Know
Robbie Fulks – Let's Kill Saturday Night
Southern Culture On The Skids – Firefly
Slim Harpo – Strange Love
Lucinda Williams – Lake Charles
Joseph Arthur – Stumble and Pain
Southern Culture On The Skids – Fried Chicken and Gasoline
Little Big Town – Bones
Eleni Mandell – Girls
Fiona Apple – The First Taste
Greg Laswell – How the Day Sounds
Coco Montoya – Love Gotcha
Jedd Hughes – Snake in the grass
Alex Chilton – Downtown
Allen Toussaint – From A Whisper to a Scream
Allen Toussaint – Back In Baby's Arms
Lynyrd Skynyrd – That Smell

SPOTIFY

2008-12-15T08:49:00.004-01:00

Har använt tjänsten i ca: två veckor och är imponerad!

Främsta skälen är:
- att streamingen löper så smidigt och ostört.
Det är bra.
- spotifierandet öppnar också för ett stort utbyte användare emellan. Genom att högerklicka ( (ctrl i OSX) kommer man åt dels "Collaborative Playlist" och "Copy Spotify URL". Bägge funktionerna är kul och innovativa.
Det är mycket bra.

Ljudet via Spotify är sisådär. Fullt acceptabelt om du sitter och bläddra musik för dig själv eller i ett mindre sällskap , men om man förstärker upp det så låter det tyvärr tunt och platt. Kanske låg bitrate ? Vad vet jag. Hur som helst, det är kanske priset man får betala för den jämna och fina gången.
Det är mindre bra

Urvalet kan garanterat bli bättre och måste bli bättre om jag ska forsätta att betala. Mycket saknas, framförallt det som ligger utanför mainstream fåran. Efter Howlin Pelles TV-intervju i tisdags testade jag och sökte på de artister han rekommenderade. Ingen av dem fanns i Spotify biblioteket. Samtliga fanns i i-Tunes. Men jag har varit med om det omvända så det bevisar ingenting. Men det är också mindre bra.

De sägs att Spotify kommer att döda i-Tunes, men jag är skeptisk. För vi som är vana att äga musik ( i en fysiskt mening ) , om så bara en mp3-fil, vi finns fortfarande på marknaden. Vi har tvingats ge upp LP konvolut och CD skivor och nu ska vi inte ens få äga datafilen med musiken !! Det svider. Jag gillar Spotify-idén men jag vill fortfarande bränna CD´s och ta med mig ut i bilen, jag vill kunna ge bort hembränt . Men det är väl bara att kröka rygg, bara att böja sig för utvecklingen.
Spotify är i alla fall- trots mina sura invändningar - djävligt kul!
Önskningen: Östen Warnebring- 15 minuter till Eslöv, så att jag kan komma vidare i min Bacharach på svenska -lista.

Cherry Garcia ?

2008-11-20T04:10:00.004-01:00

Varför finns aldrig Cherry Garcia i Ben & Jerry kylarna längre? Inte nog med att den har ett så coolt namn ( döpt efter Grateful Dead gittaristen, Jerry Garcia) det är märkets absoluta storsäljare. God är är den också. Godast, faktiskt. Väntar med spänning på Ben & Jerrys nya Lennon-glass, tror den ska heta "Imagine". Hoppas mycket på den.
Apropå Jerry Garcia ( som inte är någon av mina musikfavoriter, mest en kultig, cool snubbe från ett ännu kultigare och coolare band) under en månad efter hans död ( 1995) innehöll glassen black cherrys istället för de vanliga röda. Ett tecken på sorg.
Ben & Jerry är helt enkelt bäst!

Min kompis Martin

2008-11-09T07:26:00.006-01:00

är en stor Bruce fantast..och då menar jag jättestor,gigantisk och enveten och - ibland (ytterst sällan) irriterande ihärdig. Man kan säga att han är och förblir Bruce trogen. Martin,Claes och jag har har en liten klubb (CD-tema klubben) där vi utbyter musik och jag har genom Martins skivor lärt mig att Bruce Springsteen faktiskt är en mycket, mycket större och allvarligare artist än det man kan läsa sig till i kvällspressen.Mycket större än jag tidigare förstått. Jag pangade med Bruce efter "Born in The USA". Gym-looken och den statiska bilradio-rocken blev för mycket. Men jag har -tack vare Martis enorma skatt av bootlegmaterial - hittat tillbaka. Idag hör jag att det finns bra saker även på BITUSA även om produktionen är trist.

Tack för det Martin !

Därför var det inte förvånande att han snabbt replikerade på mitt inlägg om Obama & Sam Cook ( det jag plockade från Nick Hornbys blogg)

Long time comin (B. Springsteen 2005)

Out where the creek turns shallow and sandy
And the moon comes skimmin' away the stars
The wind in the mesquite comes rushin' over the hilltops
Straight into my arms
Straight into my arms

I'm riding hard carryin' a catch of roses
And a fresh map that I made
Tonight I'm gonna get birth naked and bury my old soul
And dance on its grave
And dance on its grave

It's been a long time comin', my dear
It's been a long time comin' but now it's here

Well my daddy he was just a stranger
Lived in a hotel downtown
When I was a kid he was just somebody
Somebody I'd see around
Somebody I'd see around

Now down below and pullin' on my shirt
I got some kids of my own
Well if I had one wish in this god forsaken world, kids
It'd be that your mistakes would be your own
Yea your sins would be your own

It's been a long time comin', my dear
It's been a long time comin' but now it's here

Out 'neath the arms of Cassiopeia
Where the sword of Orion sweeps
It's me and you, Rosie, cracklin' like crossed wires
And you breathin' in your sleep
You breathin' in your sleep

Well there's just a spark of campfire burning
Two kids in a sleeping bag beside
I Reach 'neath your shirt, lay my hands across your belly
And feel another one kickin' inside
I ain't gonna fuck it up this time

It's been a long time comin', my dear
It's been a long time comin' but now it's here
It's been a long time comin', my dear
It's been a long time comin' but now it's here

change is gonna come...plockat från Nick Hornbys blog

2008-11-05T13:44:00.001-01:00

When, in his…
…victory speech, Barack Obama told the crowd that “It’s been a long time coming…..”, he was, of course, alluding to Sam Cooke’s “A Change Is Gonna Come”, and who doesn’t love an election where you need to know a little about old R&B to understand the references in the rhetoric? Now we have the benefit of hindsight, it seems as though the line “It’s been a long time coming…” has itself been a long time coming, given the number of times Barack has used the word “change” over the last few months.

What would Cooke himself have thought, if he’d been told in 1963, when he recorded the song (it was only released after his death in 1964), that it would one day be quoted by an African-American president? He wrote it soon after he and his band had been arrested after trying to check in to a whites-only hotel in Louisiana; it seems incredible today to think that this kind of moronic incivility happened routinely in Obama’s lifetime.
It’s not surprising, then, that even the grammar of the song is weary and mournful. Usually the construction “It’s been a long time coming, but…” is followed by another clause containing a verb in the present or present perfect tenses: “but the bus is here”, “but the baby has been born”. After the “but” in Cooke’s song, however, he is forced to sing about the future. In other words, it’s been a long time coming, but nothing’s happened yet. November 5th, 2008 was the day that a black man was finally able to use the phrase in the way that a white man might.

saxat ur Nick Hornbys blog ! oBS, versionen är med Seal

Quantum of Solace - den nya Bondfilmen.

2008-10-31T05:25:00.006-01:00

har tidigare skrivit hur less jag är på Bond-konceptet och jag har faktiskt inga minnesbilder av att jag sett de senare filmerna , de med Pierce Brosnan och Timothy Dalton. Men det har jag säkert. Nya Bondfilmer är numera en institution som regeringens eko-propp,Beaujolais Nouveau och årets första kräftor och bevakas därefter. Bond 2008 har premiär idag, men Verner tillhör en exklusiv skara ( nåja) uppsalabor som fick bevista en förhandstitt redan igår kväll.

Var den bra,då?
Nej, inte speciellt.

Bondfiguren har förändrats , och det är positivt. Daniel Craig är en jättebra Bond ,tycker jag. Han är ingen komiker och i en jämförelse med Roger Moores "The whitty-Bond" känns Craig riktigt stiff. Humor är alltså inte ett vapen hos den nya Bond. Snarare torr ironi, men den används ytterst sparsamt. Craig är däremot tuff som Sean Connery , till och med tuffare och påminner mer om en Jason Bourne figur än en traditionell Bond.

Brudarna då. Jodå, de finns där. Förstås. Även i de ursnygga förtexterna ( något som följder traditionen från 60-talet, vilket jag uppskattar!) Enda skillnaden från förr är att han inte hinner ligga med alla. Bara en den här gången, och när han gör det får han kritik för det. dessutom går det riktigt illa för Bondbruden den här gången, tänkt "Goldfinger"...Judy Hensch är förstås bra som M och hon är den enda sido-karatären som finns kvar ( förutom amerikanen Felix Leiter) och aldrig har Bond och M varit tightare än nu.

Prylarna då ?
Jo, det finns en del läckra prylar men Bond gör ingen grej av dem och de presenteras inte närmre. Sony Ericsons telefon syns dock ordentligt.

Det riktigt jobbiga med Bondfilmen är actionscenerna. Och det är ju en del action i Bond. Förmodligen är jag för gammal för actionfilm,men jag tycker det är roligare om man ser vem som gör vad. Det hysteriska tempot gör att all handling går förlorad. Okej, jag begriper att de slåss men det är aldrig någon dramatik eftersom man ( jag) inte begriper händelseförloppet.

Kommer på mig själv med att sitta och vänta ut alla actionscener, och tänka ; Äntligen lite lugn, när fighterna är över. I Casiono Royale fanns det en helt fantastisk actionscen ( en jakt på en byggarbetsplats) och jag hade hoppats på något liknande här, men icke. Den action som förekommer är filmad i extremt korta sekvenser, dessutom skakiga. Allt för autencitet, kan man tänka. Men det slår bakut. Det blir aldrig spännande, den hisnande känslan i maggropen finns aldrig där.

Plus dock för snygga miljöer. Bond slåss i ett vackra historiska Siena i Italien och i skabbiga La Paz (Bolivia) och plus även till den Roman Polanski-liknade skurken ( vad han nu heter) Hr ni tänkt på att trots att storboven i Bondfilmerna oftast är en liten listig, feg typ som inte ser ut att kunna slåss alls, så tvingas Bond fightas ijätelänge för att betvinga honom. Karatetränade muskelberg till livvakter knäcker han dock på ett par sekunder...märkligt. Det är sma sak här Roman Polanski killen och Bond är nära att ta kål på varandra, men i slutändan vinner förstås Bond. Fast det var tufft som tusan för Bond att spö den lille tunne bleke miljöboven ( jo, det finns ett miljöbudskap)

Men Daniel Craig får ändå en stor applåden för den här rullen. Han är bra och - tillsammans med M - är den som räddar Bondfilmen En film du inte behöver se.

Dj -debuten (nåja) är nära..

2008-10-20T05:49:00.003-01:00

En hemlig dröm. Att Deejaya. Har visserligen testat - i offentliga sammanhang- en gång, men misslyckades då kapitalt.
-Spela Elvis, skrek publiken och jag hade mycklet lite av den varan i skivbacken...Spela en vals, skrek en annan. Tillslut spelade vi Manic Depression (som går i valstakt..om man anstränger sig) med Jimi Hendrix. Ridå. Turligt nog var vi två som spelade, och delade på kritiken efteråt. Aldrig mer, sa jag då.

Nu är det annorlunda. Publiken (gästerna) är känd och den är homogen i sin smak, vilket är tacksamt.
Tillställningen är en fest ( utan sittning) för två 50-åringar. Tänkte lägga upp det enligt följande match-schema:

Period 1: blandad feelgood förvärmar musik.
Inte nödvändigtvis dansbara låtar, mera udda tracks som: Deep Purples "Strange Kind of Woman" , Neil Diamond, udda Queen låtar som Your My Best friend", CCS och en del modernt.
"Oj, den här låten" - är kommentarer man hoppas på.

Period 2: Om det blir dansläge, vilket jag förmodar och hoppas.
Souldominans: Midnight Train To Georgia. Amy W, Motown & Northern Soul blandas med glada svenskar som "Ge Bullen ett ben" med Dag Vag.

Period 3:Slutspurt:
Tunga saker från förr.Luftgitarrläge. Pugh,Clash och Ebba Grön.Nostalgi.
Sista låt: Ryska nationalsången

Övertid: Hoppas slippa, men är jag kvar bland de sista tappra (ska komma ihåg att skriva in sista-låt-tid i kontraktet)
när skurhinken och plastpåsar för tomglas och burkar dyker upp, så spelar jag :
Sweetheart like you- Bob Dylan
Parisianne Walkways- Thin Lizzy

Levi Stubbs R.I.P

2008-10-19T10:55:00.003-01:00

Sångaren och frontmannen i suveräna Motowngruppen The Four Tops är död. Hans minne lever dock för alltid i Billy Braggs underbara historia "Levi Stubbs Tears" ..om kvinnan som misshandlas av maken , skaffar sig en fyrhjulsstuga (Mobile Home) och tröstar sig med gamla Four Topps kassetter.

When the world falls apart some things stay in place
Levi stubbs tears run down his face..

And her husband was one of those blokes
The sort that only laughs at his own jokes
The sort that war takes away
And when there wasnt a war he left her anyway

Poesi !

Bildning, sa Horrace

2008-10-15T11:32:00.004-01:00

tappade bort mitt sprillans nya ex av Lennart Perssons "Sånger om sex, gudoch ond bråd död". Fick köpa ny. Direkt. För jag har längtat efter mer sedan "Sånger om kärlek" (modernista) kom för ett par år sedan.

För den som inte känner till det kan jag berätta att Lennart Persson är musikjournalist, grundare av legendariska fanzinet Feber, allvetare vad gäller populärmusik och- säkert - inspiratör till utmärkta skribenter som Strage, Lokko och Gradvall.

Det krävs ju bildning för att förstå kultur, sägs det. Åsa Lindeborg - kulturchef på Aftonbladet- säger att det är svårt att skriva om populärkultur. Det krävs bildning och analys. Eftersom det är Åsa (Aftonbladet) som säger det kan jag inte låta bli att jämföra Lennart Perssons texter med en artikeln om countrymusik i dagens AB.
Jag förstår inte. Tycker skribenten om country eller gör han det inte... Ryan Adams..eller kunde han inte låta bli rubriken ? Måste man uttrycka sig så förbannat krystat bara för att man skriver på kultursidan? Undrar om jag saknar bildning? Men jag förstår Lennart. Det är aldrig någon tvekan där. Å andra sidan skriver Lennart Persson om musik som om det gällde livet. Precis som i sångerna. Kanske är det oanalytiskt. Eller så är jag bara schåpig och irriterad på finkulturen.
Vad glad jag är över att Åsa skrev sin egen- Mig Äger Ingen - (..som får fem plus varje dag!) som en författare och inte som en kulturchef.

Lehane petar ner Barbarotti

2008-10-14T10:07:00.002-01:00

Hade tänkt börja bläddra i Herr Roos ( Håkan Nesser) i kväll, men nu har jag precis varit på UEB ( som är världens bästa bokhandel..i alla fall i Uppsala) och hämtat Dennis Lehanes omtalade A Given Day.
Den riktigt bränns. Jag sitter med den nu och tittar på det fina omslaget, innersidorna ( som består av gamla kartblad över Boston) baksidestexten, som riktigt svämmar över av namn och händelser i och omkring Boston anno 1910-20 tal.
Jag gillade Mystic River (väldigt mycket) och Shutter Island (ganska mycket) , men är fortfarande tveksam till hans tidigare material (ganska ordinära) Men A Given Day känns redan nu som ett mästerverk.

Bokmässa, Göteborg

2008-09-29T17:02:00.002-01:00

Nyss hemkommen från årets bok & bibliotek. Som vanligt en d-l cirkus,men också mycket trevligt. Lyssnade på John Ayvide Lindkvist och fick vissa förhoppningar om hans nya roman...något otäckt ska hända på Allsång på Skansen. Enligt författaren själv är första kapitlet skitbra.
Människohamn har jag nog skrivit om tidigare, den är - tycker jag - skitbra och definitivt bland det bästa han skrivit. Personligen har jag lite svårt för slutet, tycker nog att det blir lite för mycket monsters. Precis som på film så försvinner det otäcka när monstret visar sig, och lite så känner jag inför slutet av Människohamn. Tyvärr. Men i stora drag är detta en alldeles briljant berättelse. Tillsammans med "Gräns" - ur novellsamlingen Pappersväggar - det bästa han skrivit.
Hittills.

James Ellroy

2008-09-24T09:53:00.004-01:00

Usa´s mest framgångsrike Noir-författare, James Ellroy har insett att HBO är ett TV-bolag som står för kvalitet. Inget fel på filmatiseringarna av vare sig Black Dahlia och eller LA Confidentiial, men långfilmsformatet är ju begränsat. I alla fall vad gäller tid. Inte ens mastodontformen räcker för att täcka in alla förvecklingar och skeenden i Ellroys romaner. Glädjande därför att läsa i DNatt HBO fått rättigheterna till både "Sex tusen kalla" och " En amerikansk myt".
Ser fram emot det.

Videokväll med Luuk

2008-09-24T08:54:00.005-01:00

Är en rolig programidé, tycker jag. Kanske bättre på pappret än i verkligheten ? Har bara sett programmet ett par gånger, men gillade verkligen avsnittet med Roy Andersson. Igår fanns en av mina egna favoriter, Massive Attacks Unfinished Sympathy , med som en av de tre videos (heter det inte videor på svenska?) man skulle diskutera. För det är väl det programmet går ut på. Man spelar upp en video och pratar sen om varför man gillar den...trodde jag. Jag försökte verkligen ge gårdagens gäst en chans (ska erkänna att jag tillhör dem som har förutfattade meningar om henne) eftersom hon valde Unfinished Sympathy .
Wow, kanonval , tänkte jag. Den här människan kanske innehåller mer än vad hon ger sken av. Det visade sig att jag hade fel. Eller, rättare sagt: Jag hade rätt. Från början. Om ni förstår vad jag menar. ..Skälen till att Unfinished Sympathy spelades var :

1- Gästen hade varit ihop med producenten
2- Gästen hade fått backstage-pass till en gruppens spelning i Paris. Hon fick givetvis alltid backstage-pass, så det var inget märkvärdigt i sig.

Ingenting om låten, ingenting om sångerskan Sara Nelson,ingenting om alla de människor som passerar i filmen, ingenting om den lååånga tagningen (hela videon är en enda lång tagning, vilket är extremt ovanligt i den här genren) Luuk påpekade det visserligen, men snacket kring Unfinished Sympathy kom att handla om allt annat än själva låten och videon. Jag stängde av efter det. Kändes som om alla mina förutfattade meningar och fördomar om den här gästen bekräftats.
Skönt.

Ishockey

2008-09-08T19:19:00.002-01:00

Säsongen närmar sig och jag letade igenom anteckningar från min gamla Ishockeybok från 1994.
Hittade ett avsnitt med "nick-names".

Ök-namn
Mike "Darth Vader" Keenan.
Tod " Giveaway" Gill.
Steve "Mental Case"Durbano
Andre "Super Pest" Boudrias
Bill "The Swan" Barber (känd för att filma till sig utvisningar)
Andre "Red Light" Racicot. Föga smickrande målis-namn
Patrick " Casseau" Roy. (Casseau är "Stor Strips" på franska)
Esa " The Pest" Tikkanen.

Hårdingar:
Joey " Bonecrusher" Kocur,
Albert " Battleship" LeDuc,
Frank"Seldom" Beaton,
Ted " Terrible"Green,
Stu " The Grim Reaper" Grimson,
Sergei "Bam-Bam" Bautin,
Tie "The Albainian Assasin" Domi.
Reggie " Cementhead" Fleming.
Dave " The Hammer" Shultz.
Dave "Tiger" Williams.

Målvakter:
Bower, Johnny " The China Wall"
Brimsek, Frank "Mr Zero"
Kolzig, Olaf "Zilla" "Olie the Goalie"
Larcher, Blaine " Larch Net Monster"
Khabibulin, Nikolai "The Njet Minder"
Hasek, Dominic " The Dominator"
Osgood, Chris "Wizard of Oz
Plante, Jaques " Jake The Snake"
Vezina, Georges " The Chicutimi Cucumber"

Några berömda kedjeformationer:
LILCO-line ; New York Islanders 80-tal. "Long Island Lightning Company

The French Connection ;Buffalo Sabres 70-tal.3 fransk-kanadensare

WOW Line (Without Wayne) Luc Robitaille - Jari Kurri - Tomas Sandström (LA 90-talet)

Amerikanska sportjournalister är bra!

Vildbasen Reinfeldt

2008-09-06T08:05:00.002-01:00

Såg att stadsministern fick kritik för att han "rockade till det" under Polarpris utdelningen. Han sjöng nämligen ett par strofer ur "The Wall" inför en lätt generad Roger Walters. Det är inte lätt...vad han än gör så blir det fel. Fredrik brukar ju få kritik för att han är så tråkig och opersonlig och så får han skäll när han försöker skoja till det. Stackars han. Inte spontant. Inövat. Dålig stil. Ingen värdighet. ...
Jag tror tvärtom att det kom från hjärtat . " We dont need no education", YEAH !
Fredrik Reinfeldt ,modell 1980, var nog inte mer rebellisk än så. Kan tänka mig Fredrik The Partyanimal" knyta näven och dansa på borden hemma hos någon polare i Täby. En fullt rimlig bild, faktiskt.
Rock On Fredrik

Poker Mongo

2008-09-06T07:48:00.003-01:00

Hans Carstensen, författare, stå-uppare och grundare av legendariska fotbollslaget IQ-77, har precis släppt sin första ungdomsroman. I huvudrollen finns Thomas Råstedt ( efternamnet är förstås en passning till "Stackars Jack" ) en förvirrad tonåring som söker efter en identitet, ett sätt att förhålla sig till livet som vuxen. Han använder sig av pokerns strategier som han ivrig konsumerar genom tidningar, sajter och böcker. Det är mycket rappt, annorlunda och välskrivet. Jag har ingen större erfarenhet av moderna ungdomsromaner, men den här är befriande fri från pekpinnar och sentimentalitet. Rakt på och mycket skickligt uppbyggd. Den lämnar också en del till läsaren att fundera över, är absolut inte övertydlig och förutsägbar. Figuren Thomas -tycker jag - påminner en del om Knut K Selma Johansson ( Stig Claesson - 70 tal) lika förvirrad och sökande. Tror det här kan bli en klassiker. Grattis Carsten !
ps, det är inte för att vi är bekanta som jag gillar den här boken, den är förbannat bra, helt enklet!

Jimmy Page, vad tar det år dig?

2008-08-24T04:30:00.011-01:00

Led Zeppelins Jimmy Page ska uppträda under OS avslutningen. Tanken är att London 2012 ska få chansen att presentera sig och då ska bland andra Jimmy Page, Beckham, Leona Lewis komma insusande i en klasissk dubbeldäckare. Jimmy och Leona ska sen framföra klassikern "Whole Lotta Love" från Led Zeppelin 2. Gitarr-riffet som , tillsammans med Smoke on the waters, är världens kändaste ska väl "markera" England som pop&rockmusikens hemvist på jorden.
Bra så långt.
MEN
Kineserna hade problem med texten. WLL´s text är för grov ansåg man.
Leona Lewis hade problem med texten, att sjunga SÅÅÅ vågade saker så kunde hon inte tänka sig.
Inte inför 2 miljarder TV tittare.

Vad göra ?
Ändra texten, så klart. En klassiker det också.
Historien är fylld av exempel på artister som tvingats ändra sina texter, det hände Elvis och det hände Rolling Stones.
Men det var i en annan tid, under andra förhållanden. Jagger var ambitiös, han ville slå i USA och gick därför med på att ändra i "Lets spend the night together" då texten skulle väcka anstöt hos den amerikanska TV publiken .
Men det var 1966, typ.
2008 borde en 67- årig rockmiljardär skita fullständigt i sådana krav.
Leona Lewis är en Idolartist (X-Factory) och från henne hade jag inte väntat mig annat och Kina är som bekant en diktatur.
IOK, Rougge och gänget är mesar, det har vi fått lära oss under de här spelen.
Men Jimmy Page ! Varför ???

Ps, Let spend the night...blev i sin censurerade form: Lets spend some time...
Elvis var ännu värre.
I hitten "One Night" sjöng Elvis "One night with you is what I´m now praying for"....
Originaltexten av Smiley Lewis ( ??) var vassare:
One night of Sin , is what I´m now paying for"
Men Elvis hade inte mycket att säga till om. Inte inledningsvis.

Remember Me This Way

2008-08-22T05:47:00.005-01:00

Glamrockens svarta får, Gary Glitter, landade nu på morgonen i London efter ett treårigt fängelsestraff. GG är hatad i England, men tvingas återvända eftersom inget land vill ta emot honom. Annat var det 1975.
För den som är intresserad av ämnet: 70-tal, Glamrock, sex i alla former, ska läsa Jake Arnotts "Johnny Come Home". En bok jag skrev om i augusti 2006 (längst ner på sidan, rubrik "sommarläsning")

det var bättre förr...(

2008-08-20T17:35:00.003-01:00

tillhör inte kategorin som brukar tjata om att det spelades bättre boll på Nordahls tid, men tittar man - och ffa lyssnar man - på det här klippet så är det svårt att inte falla till föga. Med risk att låta som en gnällig gybbtjuv; Vissa saker var bättre förr!
PS, (White women can´t sing, är titeln på den här rullen)